Jag skrev mina första rader på Göteborgs-Postens sportsidor 1983 när jag hade ett sommarvikariat där. Den grå draken på Polhemsplatsen var en bra skola med mängder av duktiga skribenter med goda nyhetsnäsor.

En av dem som var med redan då var Ulf Stenberg. Han är bland annat alpin expert, golf- och fotbollsskribent. Sedan säkert tio år tillbaka har Stenberg sin fredagsspalt Sport & Spel där han hissar och dissar sportföreteelser på ett läsvärt sätt.

I går hade han med några rader om Idrottsprofiler längs Inlandsvägen. Läs här – skrolla ner ganska långt.

Annars är den här dagen en rätt stor dag. Det är 20 år sedan min fru Fia och jag blev föräldrar för första gången.

Vi åkte in tidigt på morgonen, någon gång före sex, till Östra sjukhuset. 15.03 tittade 3,3 kilo Simon ut. Fjorton minuter senare var det dags för lillebrorsan Victor, 3,1 kilo.

I morse uppvaktade vi Simon. Han är hemma på permis från 4:e sjöstridsflottiljen på Berga örlogsbas. I nästa vecka sticker han på ett två veckor minröjningsuppdrag utanför Estland.

Victor kunde vi inte gratulera. Han försvarar fosterlandet som flygbasjägare och ligger ute i spenaten någonstans i de blekingska skogarna.

Conor playing "kubb". Oscar and David check out.

Last Sunday our eldest son Simon went back to the military life in Stockholm. The same day his twin brother Victor (14 minutes younger) started his very tough military education as a commando unit soldier. And on next Thursday our third and youngest son David is going to Seattle in the USA for one year's studying there.

But today we got some kind of "compensation". Conor Doherty arrived at Landvetter airport this morning.

He is a Rotary exchange student – the same as David – and will stay in Sweden for a whole year. We are the first of three host families.

We have "kicked out" David from his room – it is all Conor's now. And he had a busy first day.

On the way home from the airport we took him for a sight seeing tour in Lerum. It takes about fifteen minutes…

We asked him if we wanted a power nap, but Conor didn't want to sleep. So we had a cup of coffee and a fresh blueberry pie – the blueberries were picked yesterday.

Then we went to one of Lerum's many beautiful lakes, Öxsjön, for a swim. The water is crystal clear; the drinking water in Lerum is actually taken from this lake. For Conor the water was maybe a bit cold – about 20 degrees – but for us it was very pleasant.

Then we had a late lunch and David and Conor were playing some computer games and checking out skateboard stuff on internet. Conor talked to his family telling them that he had safely arrived.

We spent the evening at an old school we rented by the lake Härsjön. All three host families attended and also the Rotary counselor with her family.

We swimmed, had a barbeque, played the famous Swedish leisure game "kubb", played soccer and had a really good time.

There were about teen teenagers visiting, they all wanted to talk to Conor all the time. They are going to take good care of him for sure. And we host families will be doing all we can to make his stay here in Lerum pleasant.

For viewing more pictures; click "bilder" below.

I går vinkade min fru Fia och jag av vår ene tvillingson Victor vid Göteborgs central. Han tog tåget till militärtjänsten.

I elva månader ska han genomgå en tuff utbildning som flygbasjägare i blekingska Kallinge. Under hela våren och sommaren har han preparerat sig med långa marscher med tung packning och olika styrkeövningar.

Victor kommer att vara mycket ute i fält förstås. Han lär inte få permis under den första månaden, har vi förstått.

Hans tvillingbror Simon tjänar fosterlandet sedan i januari. Också han tog tåget hemifrån i går – till Stockholm och sin utbildning som signalmatros på HMS Visborg, som har sin bas i Berga.

En son har vi dock kvar här hemma i radhuset, David. Ungefär en vecka till.

Nästa torsdag vinkar vi av honom på Arlanda för ett år i USA. Han ska till staten Washington på den amerikanska västkusten, strax utanför Seattle.

Tycker inte det var länge sedan de var små knoddar och rantande runt i sandlådan. Det var en tuff tid på sitt vis.

Jisses, man var helt slut efter att ha fått på de tre blöjbarnen overaller och galonisar och gjorde sig klar att gå ut. Då kände man en ofta en väldigt speciell doft sprida sig från de bakre regionerna av deras kläder…

Sedan dess har det hänt en del. Men det är bara till att gilla läget och inse att ens barn bara är till låns i kanske tjugo år.

Kika gärna på det här bildspelet om ni vill se vad barn kan hitta på vid högtidligheter. De är tagna av min gamle GT/iDAG-kollega Tommy Holl den 6 augusti 1994.

Bokmalar med idrottsintresse.

Matte Larsson (längst till höger på bilden) är en gammal polare från lumpartiden. När jag kom hem efter min 182 mil långa cykelfärd för ganska precis ett år sedan bildade han välkomstkommitté tillsammans med min fru Fia.

För ett par veckor sedan blev Larsson med ny bostad. I mina gamla barndomskvarter i Kålltorp.

Faktum är att hans lägenhet bara är några hundra meter från Kärralundsgatan 52 B, där jag upplevde mina sju första år. Vilken nostalgitripp det var att vandra omkring i de krokarna!

Kålltorp är en suveränt fin stadsdel. Nära till stan, nära till Skatåsterrängen med Delsjön och Härlanda tjärn och med mysig bebyggelse. Det är där man ska bo om man vill leva sitt liv inne i stan.

Vi var väl ett gäng på minst tio personer som bar Larssons pryttlar. Jädrar, den mannen har samlat på sig en del genom årens lopp…

Efteråt festade vi med smörgåstårta och pilsner. Och bokläsning. Idrottsprofiler längs Inlandsvägen fångade mångas intresse (alla mupparna på bilden är förstås galet idrottsintresserade).

Och dom flesta är öisare. Det finns allt några kvar…

PS 1. I går kopierade Cavendish tisdagens bravad i Tour de France och tog sin fjärde etappseger. 

PS 2. I dag är det 40 år sedan Apollo 11 skickades iväg till månen. Jag såg avfärden på ett vandrarhem på en knastrig svartvit tv i skånska Torekov.

Touren på tv är ett måste för många cykelintresserade – för dom som inte kan följa tävlingen på plats i alperna, alltså. I går avgjordes den tionde etappen. Den fyra man starka utbrytargruppen hanns ikapp nära mål.

Sedan tog Team Columbia High Road vid. Jag tror att det var tre lagkamrater som drog i täten, kroknade efter hand och lämnade över till en piggare lagmedlem. På ett imponerande sätt.

Strax före mål tog spurtspecialisten Mark Cavendish över och vann sin tredje etapp. Leder gör italienaren Rinaldo Nocentini. Därefter ligger fyra Astana-cyklister, bland andra Lance Armstrong och Alberto Contador.

Visste ni förresten att Astana är ett kazanskt stall? Som har Volvo som servicebilar? En cykelfrälst Volvokollega (tack, Stefan Ivanos) gjorde mig uppmärksam på det via mejl.

Med den uppbackningen måste det väl bara bli slutseger! Armstrong eller Contador? 

Tour de France i dag handlar det om den elfte etappen, 192 kilometer, mellan Vatan och Saint Faregeau.

Min gode vän och kollega Lasse Bred och jag var på sjukhusbesök härom veckan. Vi besökte en annan gammal journalistkollega som haft det tufft en tid.

Förra våren mådde han inte bra när han var ute och joggade i Skatåsterrängen. Det var problem med pumpen.

Ganska snart konstaterades att hans hjärta behövde bytas ut. Först fick han ett plasthjärta och nu – i slutet av maj – fanns ett mänskligt hjärta tillgängligt.

Nu kan min gamla kompis se ljuset i tunneln. Det är visserligen lång väg kvar att vandra innan han kan börja leva ett någorlunda normalt liv igen – men nu finns i alla fall förutsättningarna. Tack vare en donator.

Man får sig en funderare när man träffar personer som hamnat i så prekära situationer. Hur bräckligt livet egentligen är och hur tacksam man ska vara för att man får vara frisk.

Och om det skulle gå illa; hur viktigt det är att det finns friska organ att tillgå. Själv har jag sedan lång tid tillbaka gett klartecken till att donera mina organ eller vävnader efter min död. Har du?

Om inte kan det vara läge att informera dig på Donationsrådets webbplats.

Pressen ska ha sitt... Börje, Ylva, jag, Thord Eric, Leif och Peter lajnar upp för Östersunds-Posten.

Nja, ingressen är lite överdriven. Ganska mycket faktiskt...

Men det kom allt lite folk till Hübenettes bokhandel på Prästgatan i centrala Östersund när min bok, Idrottsprofiler längs Inlandsvägen lanserades i går.

Leif Nilsson, min profil i Ytterhogdal, steg upp halv fem på morgonen för att ta planet från U21-EM i Malmö, Peter Göransson, min profil i Åsarna, kom med sin fru och sina barn från Gällnäskrogen och Ylva Nowén, min profil i Östersund, tog sig från hemmet på Frösön till Hübenettes.

Själv åkte jag tillsammans med min fru Fia från den hyrda stugan i Tännäs de 20 milen till Östersund. Fast vi var inte de värsta vägpendlarna – Torbjörn och Valdemar Ring från Sivart Förlag åkte bil från Stockholm för att vara med om den här begivenheten.

Att det jämtska folket sprang ner Stig-Olov Elofssons – han är före detta landslagsgångare – bokhandel är en sanning med viss modifikation. Men kom det fram en del och lät sig smaka av drickat och tilltugget och kika i de upplagda böckerna.

Den gamle sportchefen på Östersunds-Posten Thord Eric Nilsson och hans idrottshistoriske vapendragare Börje Svedjesten var förstås på plats. Jag hade god hjälp av dessa båda hjälpsamma herrar i mitt förberedelsearbete – nu hade jag nöjet att signera böcker till dom. Det blev faktiskt en del signerande där i bohandeln.

Och Östersunds-Posten, Jämtlands största tidning, var förstås på plats. Den nuvarande sportchefen Stefan Nolervik – som själv skrivit en bok om jämtländska idrottshjältar – intervjuade och plåtade. Det blev nästan en helsida i dagens tidning. Kolla artikeln på nätet. 

På morgonen körde Lasse Svan på Radio Dalarna en direktintervju. Dessutom har Hasse Andersson på Radio Göteborg ringt och bokat intervjutid. Ratta in Radio Göteborg den 24 juni vid halv elva-tiden.

Men skönast av är att boken äntligen är ute. Ska bli intressant att se om den säljer.

Henke och jag kom till Motala i fredags eftermiddags. Där var det fullt pådrag, massor av folk. Gick runt i inköpstälten och övervägde att köpa en ny cykel. En Bianchi reades för 73 papp, men jag gjorde tummen ner.

Plockade ut våra chip och startlappar och fick ändrat starttiden till 04:10, så att vi kunde starta i sub 11-gruppen med Hisingens CK. På kvällen hade vi, 28 personer, stormöte där vi la upp strategin.

Knoppade in strax efter elva. Halv tre gick reveljen. In med två rejäla portioner havregrynsgröt och på med alla kläder.

Regnet var inte nådigt. Det regnade hela vägen ner till Jönköping. Trots att det var kyligt i luften blev jag aldrig riktig kall.

Vi rullade på som tåget. Vår 28 cyklister starka grupp var som ett monster – vi körde på som bara den.

Det är en fantastisk känsla att cykla i klunga. Man turas om att dra och tillsammans är gruppen ruggigt starkt. Hisingens CK har superduktiga ledare – speciellt Christer men även Suzanne och Kristina – som gjorde ett helt suveränt jobb.

Efter knappa 20 mil var jag ganska slak och la mig i bakvagnen. Slapp således att vara dragryttare.

När jag återfått krafterna efter några mil fick jag kedjehopp – och kom efter gruppen. Men en juste klubbmedlem (jag vet faktiskt inte vad han heter) väntade in mig och tillsammans kom vi ikapp klungan.

Sedan gick jag på ren vilja de sista milen. Att vi klarade målet 10 timmar och 45 minuter känns riktigt härligt. Och när vi stod där i målfållan i Motala sprack molntäcket upp och vi kunde skönja solen. Den efterföljande pastasalladen och ölen satt rätt fint.

Kanske inte läge att köpa ny hoj med det priset...

Göteborgsvarvet är en gigantisk löparfest. Göteborgarna går man ur huse för att heja på löparna och skapar en underbar stämning längs de 21 kilometerna.

Jag vet. Har nämligen sprungit loppet minst tio gånger, säkert fler.

Men efter tre knäoperationer har jag insett att stum asfalt inte är något för mig längre. Jag har gått över till cykel.

Jag och min fru Fia var förstås inne i stan och hejade i går. Sönerna Simon och Victor brände asfalt så det stod härliga till.

Simon kutade halvmaran på 1.30.52. Det gav plats 1 152. Victor, som startade i en startgrupp elakt långt bak efter strul förra året, sprang förbi en herrans massa folk och landade på 1.36.40. Det gav plats 2 750.

Tjurskallar är dom, sönerna. Det ska mycket till för att dom ska vika ner sig. Så vi är stolta, frugan och jag.

Senare på kvällen hade vi den traditionella kusinträffen, som arrangeras vid varje Göteborgsvarv. I år var det visserligen bara fem av 18 närvarande som sprang de 21 kilometerna, men träffen är ett mycket bra sätt att hålla kontakt med släkten.

Farmor är äldst med dryga 80 bast. Tyvärr kunde inte släktens senaste nytillskott Milo, bara några månader, haka på för hans mamma hade stukat foten. Och så saknade vi Gunnar, tre år. Men vi hade trevligt ändå.

Kolla här på SVT:s inslag om Göteborgsvarvet.

I dag vill jag gratulera min före detta arbetskompis Lars Bred på hans födelsedag - och alla norrmän. Hurra!  

Hisingen runt arrangeras av Hisingens CK, Sveriges största motionscykelklubb. Det är en trevlig förening, som jag och min kompis Henrik Pihlgren fick kontakt med tidigare i vår. Vi har haft nöjet att lära oss att cykla i klunga med HCK.

I dag trampades det alltså Hisingen runt. Henke, en annan kompis som heter Torbjörn Sannerstedt och jag körde i lag. Det höll väl i ett par kilometer innan vi spreds för vinden…

Och vind var det. Motvind. Huvva, vilket tufft cykelväder. Men arrangemanget var högklassigt.

Fast det påverkade inte mina påkar, som var rejält stumma sista två, tre milen. Från Kungälv (jodå, loppet gick även utanför Hising Island) var det tung bana i den tykna motvinden.

Jag betade av de 112 kilometerna (enligt arrangörerna skulle det vara 108, men de hade nog varit lite snåla i mätningen, i alla fall enligt min cykeldator) på fyra timmar och elva minuter. Klent. Jag trodde jag skulle klara fyratimmarsgränsen.

Det gjorde Hete Henke. Torbjörn kom i mål ett tag efter mig.

Förra sommaren cyklade jag sådana här distanser varje dag under nästan tre veckor. Med packning. Och så intervjuade jag idrottsprofiler och skrev artiklar som topp på det. Så här i efterhand kan jag nog erkänna det var rätt strongt gjort – i alla fall om jag jämför med hur jag känner mig efter dagens lopp.

Boken är på tryckeriet. Torbjörn Ring, förläggaren på Sivart förlag, drog iväg de 215 sidorna i mitten på förra veckan. Nu är det spänd väntan till det första rykande färska exemplaret dyker upp.

I förra veckan intervjuades jag av vårt husorgan, Lerums Tidning. Intervjun kan du läsa här.

I fredags hörde en ganska stor fackförbundstidning av sig. Det lär bli en story i den tidningen också. Kul att media uppmärksammar den kommande boken.

Det har varit många resor innan bokens omslag kunde bestämmas. Själv hade jag en helt annan idé från början.

Men ett möte med författaren Joakim Langer (Pekkas son) inför öronen på formgivaren Martin Gradén förändrade allt. Joakim och jag nostalgisnackade om samlarbilder i ishockey från 1968 och kugghjulen i Martins välmöblerade skalle började rotera.

Och till slut landade Martins idéer tillsammans med mina och förläggaren Torbjörn Rings finjusteringar i det här praktexemplaret.

Jag är mer än nöjd. Den blågula flaggan, vägskylten, "samlarbilderna" av de 16 profilerna jag intervjuade längs Inlandsvägen, typsnittet som andas Rekord-Magasinet – det kan inte bli bättre.

Eller vad tycker du? Kommentarer mottages tacksamt.


Trycks i maj. Lansering i juni.

När jag träffade Heidi Andersson i Storuman den 21 juni frapperades jag över hennes kreativitet och förmåga att driva projekt. Då talade hon om sitt drömprojekt – ett mästarmöte mellan världens bästa armbryterskor i flera viktklasser.

Armbryterskan från Ensamheten berättade redan då att hon hyrt Lisebergshallen den 8 mars 2009 – den internationella kvinnodagen. Nu är allting fixat.

Världens bästa armbryterska ska koras. Tjejer från tolv nationer kommer till Göteborg.

Heidi har sytt ihop arrangemanget. Visserligen med lite hjälp från olika aktörer – men ändå. Jag är imponerad.

Heidi har skänkt två biljetter till den här sajten. Den som först svarar rätt på följande två frågor vinner plåtarna:
1) Vad heter berget i Storuman där Heidi gifte sig med Björn Ferry 2006?
2) Vilket datum fyller Heidi år?

Svaren finns på den här sajten. Mejla mig eller skriv svaren i kommentarsfunktionen.

Läs mer om evenemanget på www.worldchallenge.se. Titta gärna också in Heidi Anderssons webbplats.

Och kolla in det här läckra reportaget om Heidi och svensk jämställdhet på ryska Channel One. Notera armbrytarbilden på Björn och Heidi i slutet av klippet. Det är jag som har tagit den. Upphovsrätten… (äh, jag har gett henne tillåtelse att använda den).

Förresten; ni missade väl inte Sportnytt i går? Presskonferens från Anderssons & Ferrys lägenhet i Storuman. Jag har själv varit där. Om ni visste vad makarna fick betala i insats lovar jag att ni funderat på att flytta till Storuman...

I kväll klockan 21.45 bänkar vi oss framför tv:n för att se Tom Alandhs film om Ingemar Johansson.

Stensättarsonen Ingemar Johansson växte upp på Grimmeredsvägen i västra Göteborg – på samma gata som min mamma. Ingo var några år yngre än morsan, så tyvärr kände hon aldrig honom.

Jag vet inte hur många gånger jag frågat mamma om de inte var bekanta med varandra. Jag har alltid hoppats på samma positiva svar. Men hon har alltid varit ärlig och gjort mig besviken.

Ingo blev världsmästare i tungvikt på Yankee Stadium den 26 juni 1959 genom att knocka Floyd Patterson. Den heta sommaren. Getingsommaren. Jag var bara några månader gammal men minns det som i går (hade varit häftigt att kunna skriva).

Nåväl. Jag kan lova att alla de som var med då minns vad de gjorde den natten. Ungefär som när Olof Palme dödades den 28 januari 1986. Jag låg på nattåget mellan London och Aberdeen för att bevaka IFK Göteborgs bortamatch mot Aberdeen i dåvarande Europacupen.

Ingemar Johansson är en av de allra största idrottsmännen i Sverige genom tiderna. Han var av enkel härkomst, en arbetargrabb som aldrig tappade kontakt med sin bakgrund. Han blev omåttligt populär – kanske ännu större i utlandet än i Sverige.

Han var snäll, men snabb i replikerna. Fast kanske ingen större matematiker. När gaget vid en match skulle bestämmas en gång sa promotorn att han skulle få en tredjedel av intäkterna.

– Nä, jag ska ha en fjärdedel, sa Ingo…

Huruvida detta är en skröna eller inte vet jag inte. Men jag har hört den berättas av flera idrottskännare.

I dag gråter vi. Och hyllar Ingo.

Once a champ – always a champ.

Lyssna till radioreferatet från Yankee Stadium för 50 år sedan här.

I ett demokratiskt och sunt samhälle ska rättssäkerheten vara högt prioriterad. Som här i Sverige.

Men ibland blir jag fundersam till hur samhällets resurser utnyttjas. Som i förrgår. Värmlands tingsrätt, Västra torggatan i Karlstad.

Efter olyckan i Västra Ämtervik den 29 juni där jag kördes på av en bilist kallades jag, som målsägande, till huvudförhandling. Precis som bilisten som körde på mig.

Fem i två skulle målet starta. Det blev försenat till kvart i tre. Däremellan fick jag rusa ut till parkeringsplatsen för att lägga mer pengar i automaten. Det hade ju varit grant att få en parkeringsbot.

Nåväl. När det var dags att stiga in i salen fick jag sätta mig jämte åklagaren. Mitt emot satt bilisten. Vid podiet satt sex personer, däribland domaren och nämndemännen.

Först fick åklagaren berätta varför åtal väckts. Den åtalade fick lämna sin version. Jag lämnade min. Under två minuter. Längre höll jag inte på. Totalt tog huvudförhandlingen tio minuter.

Jag förstår att det är viktigt att alla parter i svårlösta mål är på plats och lämnar sin version av ett brott. Men jag har ändå svårt att förlika mig med att jag kallades till Karlstad. Läser de inte min blogg? Där finns ju allt dokumenterat i såväl bild som text.

Skämt åsido. Men kunde jag inte ha lämnat min version skriftligen? Eller deltagit via telefon? Eller på videolänk?

Jag lämnade Lerum strax före tio. Kom hem nio timmar senare. En hel arbetsdag gick till spillo för min del. För tio minuters rättegång. Jag blir alldeles matt.

Symptomatiskt för den här tillställningen var att den unge domaren var förbluffande lik komikern Björn Gustafsson. Och med felaktigt datum för olyckan (jag fick gå in och rätta åklagaren) och felaktiga ersättningsnivåer för traktamente och resa kände jag mig tveksam till om den här var en illa regisserad fars eller något helt annat.

Jag nöp mig i armen och landade i verkligheten. This is reality, mate.

Dom faller den 26 januari.

Det är tvära kast på den här bloggen. Från Eritrea till köksbestyr, bara sådär genom en grann tvåfotsdribbling.

Jag har alltid gillat det där med kök. Ja, kanske mest att virka in bollen köksvägen i hockey och innebandy då. Men nu handlar det om äkta vara. Matlagningsplatsen.

Vi ska ha ett nytt. Så är det bestämt. Ungefär sedan fem år tillbaka. Hittills har jag kanske mest åkt med på besluten – men nu är jag engagerad. No doubt.

Frugan och jag har varit hos oräkneliga antal köksleverantörer. Nu verkar det faktiskt bli – Ingvar Kamprad. Bra service, fina luckor, bra spisar, mikrovågsugnar, diskmaskiner. Ja, vi är nästan framme.

Allt ska ut. In med ekparkett – den kan jag nog lägga själv – sedan får proffshantverkarna ta vid. Det blir inte billigt, men så här i lågkonjunkturens tid måste ju någon våga lätta på plånboken.

Jag trivs i kök. Älskar att laga mat. Tycker om att lägga mycket kärlek på såväl köttfärssås som fisksoppor. Det ska bli makalöst roligt att producera goda maträtter i helt ny miljö.

I dag har jag varit på Västra kyrkogården, där min pappa ligger begraven. Morsan var med. Vi la kransar och tände ljus. Stämningsfullt!

Tidigare i dag gick jag in på min gode vän Lasse Breds blogg. Han beskrev denna tidiga frostnupna novembermorgon på ett alldeles bedårande vackert sätt. Läs!

I morgon ska jag och min cykelkompis Henrik Pihlgren ut på en sexmilafärd. Ser jag fram emot.

På måndag träffar jag fotograf Johan Wingborg. Då gör vi ett slutgiltigt bildurval för den kommande boken. Jag är nästan framme här också – bara lite finlir kvar. Det känns fantastiskt.

Sommaren 1997 jobbade jag för Gothia Cup, världens största ungdomsturnering i fotboll. Jag följde intensivt den slutliga segraren i P12-klassen, eritreanska Keren.

Jag sög i mig all information om laget från det lilla landet som just blivit fritt efter ett 30-årigt befrielsekrig mot Etiopien. Här fanns en historia att berätta.

Jag bestämde mig för att åka till landet på Afrikas horn för att studera fotbollens utveckling. Tack vare stipendium från Svenska sportjournalistförbundet och Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg kunde jag åka till Eritrea under två och en halv vecka i januari/februari 1998.

Nedan följer min stipendierapport. Den är ganska lång. Hoppas att ni orkar ta er igenom texten.

Alamin Siraj, 57, tar emot vid sitt med papper belamrade skrivbord. Hans muskulösa överarmar väller ut under en för liten t-tröja.
Under det 30 år långa inbördeskriget tjänade Alamin Siraj befrielseorganisationen EPLF, som med framgångsrik gerillakrigföring mot alla odds lyckades få storebror Etiopien på fall och göra Eritrea självständigt.
– Jag var i armén mellan 1966 och 1991. Var mest vid fronten uppe i bergen, tillhörde artilleriet. Jag har sett fruktansvärda saker. Men nu är kriget glömt. Vi har startat på nytt nu, vi skriver ett nytt kapitel, säger han.

Alamin är en av många fighters, eritreanska krigshjältar. Han har tilldelats en viktig post av den eritreanska regeringen; han är högste ansvarig för sportfrågor vid utbildningsministeriet.
Kontoret ligger ganska centralt i huvudstaden Asmara, inte långt från slumområdet Abba Shawul. Ett halvdussin personer tjänstgör under Alamin Siraj.
– Vi håller fortfarande på att organisera oss. Vi vill att våra ungdomar ska fylla sin fritid med meningsfulla och hälsosamma aktiviteter – inte ränna ute på gatorna.

Eritreas största sporter är fotboll, cykling, friidrott, volleyboll och basket. Alamin Sirajs idrottshjärta klappar allra mest för fotboll.
Han var anfallare och flitig målgörare i Red Sea, Eritreas bästa lag genom tiderna. Men Alamin fick sluta när han var som bäst. Det kom ett krig emellan.

Nu är han en nyckelperson när det gäller att bygga upp den unga nationens ungdomsidrott. Trots att Eritrea är ett land som inte vill förlita sig på bistånd säger Alamin:
– Vi behöver egentligen hjälp med allt; från utrustning till instruktörer – och planer.

För en kort stund drömmer han sig tillbaka till förra sommarens besök i Göteborg och Gothia Cup med slutsegraren i P12–klassen, FC Keren.
– Min största önskan är att vi hade en öppen plats som Heden för våra ungdomar att spela fotboll på. Då skulle vi kunna bli världsmästare…

 
***

Skillnaderna mellan huvudstaden Asmara och Massawa vid Röda Havet är flera. Medan Asmara marginellt berördes av kriget blev Massawa fullständigt demolerat. Huvudstaden ligger 2 400 meter högre än Massawa. Och när Asmara har ett synnerligen behagligt klimat är kuststaden som en ångbastu.

– Men nu är det kallt här. Det är varmare på sommaren, gestikulerar Tesfay.
Hans engelska är lika med noll, precis som min tigrinya. Så vi samtalar genom pekanden och nickanden.
Tesfay är tio år, kanske tolv. Liksom nittionio av hundra småkillar i Eritrea älskar han fotboll. Fotboll som spelas på gatan, i sandaler och med en boll som oftast består av ihopvirade påsar eller tyger.

Fast Tesfay och hans kompisar har äkta vara – en aning paff kanske, men det är i alla fall en riktig läderboll. Klockan är strax efter tolv mitt på dagen, solen bara öser ner och det är kanske 35 grader i skuggan. Och runt 50 i solen. Plus en luftfuktighet närmare hundra procent.

Det lilla torget där grabbarna lirar är kantat av sönderbombade hus, ännu inte reparerade efter sju års vapenvila. En absurd, men samtidigt fascinerande syn.
Det rycker i benen. Ryggsäcken åker av och med några snabba huvudvrickningar har Tesfay och jag bildat ett lag. Våra motståndare blir krossade.

Tesfay är begåvad med en överstegsfint som Johnny Ekström i sina bästa dagar hade blivit avundsjuk på, och trots att vi inte begriper ett ord av varandra är samspelet perfekt. Tesfay har en underbar spelförståelse och vi väggspelar oss igenom våra antagonisters försvar gång efter annan.

Gränder och balkonger runt torget börjar fyllas med folk. Inget konstigt med att det spelas boll i hettan – desto märkligare att småkillarna lirar tillsammans med en viting som är tre gånger så gammal som dem. Det är inte vanligt.
Inte vanligt, men vansinnigt roligt. Och svettigt.

 
***
 

På Red Sea High Schools hårda gräsplan i Asmara tränar ledarlaget i division II, FC Asmara Tesfa. Tesfa betyder hopp/tro – och snacka om det här gänget har tron på sig själv.
1994 var laget det första att representera Eritrea i de stora ungdomsturneringarna i Skandinavien; Dana, Norway och Gothia Cup. Tack vare bidrag från norske OS-hjälten och skrinnaren Johann Koss via norska Rädda Barnen i Asmara kunde FC Asmara ta sig till Europa.

Då var killarna 13–14 år. Säsongen därpå beslutade man sig för att delta i seniorspel. Förra året blev det serieseger i division III och nu är alltså dessa tonåringar på väg till högsta serien.
En speciell spelare fångar uppmärksamheten direkt. Det är inte bara för att han har en gul Arsenaltröja som tankarna går till det förra Gunnersgeniet Liam Brady.

Samma utsökta vänsterfot, samma intelligenta lösningar av prekära situationer, samma korrekta adresslapp på långpassningarna, samma tvära spelvändningar och samma driv i steget med boll. Den här killen är bara Liam Brady, fast i svart tappning.

Några dagar senare ska grabben skärskådas rejält. Det är match mellan FC Asmara och Dahlak (2–1) på Asmara Stadium, Eritreas enda internationellt godkända arena.
”Liam Brady” är en fullständig katastrof. Han är i och för sig mycket egendomligt uppsatt som vänsterback, men av allt det han presterade på träningen syns ingenting.

Killen irrar omkring som i blindo; han är en hopplös markerare, tjurrusar på bollförare utan täckning, förstår inte att ställa motståndarna offside, dribblar som siste man, passar i galet ögonblick, gör felaktiga inkast. Han har inte en siffra rätt, helt enkelt.

Kung när det gäller gatans och badstrandens eleganta fotboll, men helt hopplös på matcher då organisation och taktik ska sitta i högsätet. Efter ytterligare en handfull matcher i de översta divisionerna förstår jag att ”Liam Brady” inte på något sätt är unik i Eritrea.
Här finns mängder med extrema bolltalanger. Men i princip samtliga tycks behöva taktisk skolning.

***

”Make space. Look around. Freeze”.
Engelsmannen Nick Hall, 31, från Manchester springer omkring på planen. Han skriker, och blåser i sin pipa. Om och om igen.

Alla stannar, Nick rusar fram och leder den han instruerar till rätt position. Med beundransvärt tålamod och med hjälp av en tolk lyckas Nick Hall ganska bra.
Han är instruktör. Tidigare var Hall anställd av FA (det engelska fotbollsförbundet), men nu kör han i egen regi i kombination med en halvtidsanställning i division I-föreningen Crewe Alexandra.

Nick Hall är i Eritrea och leder en tvåveckors fotbollsutbildning för 39 idrottslärare från hela landet. Norske fotbollsentusiasten och Rädda Barnen-chefen i Asmara, Terje Thodesen, har via sina kontakter på de brittiska öarna i samarbete med National Union Eritrean Youth & Students (NUEYS) enrollerat Hall.

Nick Hall är den tredje utlänningen någonsin som varit i Eritrea och lärt ut fotbollens ABC. För två år sedan undervisade en tysk fotbollsövningar under en månad. I fjol gästade en kenyansk representant från CAF (afrikanska fotbollsförbundet) landet i en vecka.

Den fotbollsmässiga kunskapsstandarden på idrottslärarna är minst sagt varierande. Vissa tar till sig Nick Halls instruktioner förbluffande snabbt. Andra verkar ha skralare förståelse.
– De flesta tränarna har en hygglig bas. Men för att bygga upp fotbollen och sprida övningar och organisation i Eritrea skulle behövas en heltidstjänst under lång tid, förmodligen flera år, säger Nick.

Kobob Ghebremichael, 29-årig lärare från Abu-Quala, söder om Asmara, svävar som på moln efter ett av Nicks träningspass.
– Allting vi gör är nytt för mig. Jag lär mig saker hela tiden. Under den här tiden har jag fått massor av idéer som jag tänker praktisera på mina elever. Tyvärr är två veckor alldeles för kort tid.

Förutom rena fotbollsövningar föreläser Nick Hall om ledarskap och kostlära.
– Det bröd (teff) som eritreanerna äter vid de flesta av sina måltider är inte bra om man idrottar. De skulle behöva äta mycket mer pasta och kokt potatis. Dessutom är eritreanerna dåliga på vätskeersättning. De dricker för lite vatten under och efter aktiviteterna, säger Nick.

 
***

Från Asmara till näst största staden, Keren, är det dryga nio mil i bil, mestadels på serpentinvägar. Och en fallhöjd på cirka 1 100 meter. Hussein, 64-årig förare av den inhyrda fyrhjulsdrivna japanska jeepen, står på i hårnålskurvorna så att jag tror att varje sväng är den sista.

Keren Stadium, med plats för runt 8 000 åskådare, ligger centralt. Arenan invigdes dagen innan vår ankomst, blommor och banderoller vittnar om att det var en framträdande händelse.
– Jo, det känns som en väldigt stor sak för oss. Är inte arenan vacker, frågar Mahmud Idrismasmar, president i Barka Club, och skickar över en kolsyrad dricksflaska i mörk kulör av amerikanskt märke.

Drickorna blev över från dagen före. Det är inte varje dag en ny grusplan med läktare tas i bruk i Keren.
Här ska förmodligen Haile Goitom och de andra lirarna i det P12-lag som vann sin klass i Gothia Cup förra sommaren lira framöver. Jag är i Keren för att träffa killarna i laget och besöka skolan.

Då kommer uppercuten:
– Du kan inte träffa dom. Skolan är stängd, för det är lov. Och grabbarna i laget är inte här. Dom är bortresta, lyder informationen.
Ridå.

Kul att kommunikationen fungerar. Kunde inte någon ansvarig på utbildningsministeriet förvarnat när jag presenterade min resplan?
Men inget ont som inte har något gott med sig. Spelarna i Keren är för tillfället i Barentu och deltar i Student Sports Week, en turnering där landets bästa friidrottare, fotboll-, basket- och volleybollspelare på ungdomsnivå tävlar mot varandra. Resultaten i den turneringen avgör vilka fotbollslag som ska åka till Europa kommande cupsommar.

Barentu ligger dryga 15 mil sydväst från Keren, mot den sudanesiska gränsen. 7-8 mil på bergsvägar, resten på tvättbrädeliknande dammiga grusstråk där själva vägarna ofta undviks eftersom framkomligheten är bättre bredvid.
– Barentu? Håll i dig, säger Hussein.
Syntes inte ett leende där hos racerföraren?

 
***

Haile Goitom är samma duktiga spelare nu som i somras. Då togs han ut i Gothia Cups All Star Team. Han har blicken för spelet, den perfekta timingen i löpningar med boll och förmågan att hela tiden vara spelbar.

Haile har avancerat till 14-årslaget, trots att han bara fyller 13 i år. Han tränar tre gånger i veckan. Haile är en riktigt stor talang – och han vet om det.
Bortsparkade bollar när domaren blåst av spelet är onödiga reaktioner för en spelare som är så duktig. Hans närmaste mål är att komma till Skandinavien i sommar igen.
– Det var en stor upplevelse förra sommaren. Självklart hoppas jag att få åka dit i år också, säger han.

Många av lagen som deltar i ungdomsveckan har det knapert med utrustningen. Några spelar i sandaler, andra i gummiskor.
Keren, å andra sidan, lirar i blå, snygga tröjor. Vid en mer noggrann betraktelse syns det att grabbarna har på sig italienska landslagströjor och väldigt stora vita tillhörande byxor.
En resa till Europa för att delta i någon av cuperna kan vara det stora lyftet för ett eritreanskt ungdomslag – både fotbollsmässigt och materiellt sett.

***

I slutet av vistelsen träffar vi Terje Thodesen igen. Thodesen är en mycket stor anledning till fotbollens uppsving i landet. Det var han som ordnade så att det första eritreanska ungdomslaget, bland annat med hjälp av Koss-bidraget, kunde åka till Norden 1994.

Därefter har han engagerat sig starkt för fotbollen i huvudstaden. Förutom den pågående Nick Hall-kursen har Terje sett till att många föreningar fått hjälp med diverse utrustning från Norge.
Just i dag har han skänkt träningsoveraller till ett nystartat tjejlag. Men den normalt så glade norske Redd Barna-chefen är inte lika uppåt som vanligt.

– Vi har precis fått besked att vår organisation inte längre ska få vara kvar i landet. Allt ska avvecklas, vi ska vara ute inom några månader. Vi fick inga förklaringar, dom tackade för allt vi gjort, men sa att dom inte behövde vår hjälp längre, berättar Terje.

Alla NGOs (Non Governmental Organisations), givetvis också det svenska Rädda Barnenkontoret, ska bort. Organisationerna fick beskedet av ERREC (The Eritrean Relief & Refugee Commission). Men enligt initierade källor togs beslutet på högsta nivå, endast ett fåtal personer i regeringens innersta krets med president Isaias Afeworki i spetsen hade kunskap om saken bara en vecka innan verkställandet.

Eritrea har alltsedan självständigheten valt att gå sin egen väg. Uppbyggandet av landet har hittills skett med god hjälp från andra länder – men hela tiden på eritreanernas villkor.
Kunskap och material inom alla områden har varit, och är fortfarande, en stor bristvara.
Utvecklingen av fotbollen har gått oerhört snabbt. Men när Terje Thodesen försvinner har förutsättningarna att behålla den uppåtgående trenden för sporten försämrats radikalt.

Fast det är min högst personliga uppfattning. Förhoppningsvis har jag fel.

KÄLLFÖRTECKNING (INTERVJUADE PERSONER):
Habte Abraha, målvaktstränare, Asmara
Keleta Asfaha, teknisk manager, Red Sea
Abraha Ghirmazion, ordförande Eritreas fotbollförbund
Eyob Ghebrekristos, vice ordförande Red Sea
Hailemariem Ghebremedimin, ungdomstränare Mendefera
Kobob Ghebremichael, idrottslärare, Abu-Quala
Haile Goitom, ungdomsspelare, Keren
Tesfaldet Goitom, spelare, Mendefera
Tessalem Habteab, idrottslärare, Kokob Tsbah, Elementary School, Tessenei
Tedros Habtegiorgios, Selam Elementary School, Keren
Nick Hall, instruktör, Manchester
Mahmud Idrismasmar, president, Barka Club, Keren
Alamin Siraj, ansvarig för sportfrågor vid utbildningsministeriet
Kefela Tesfamichael, ungdomstränare, Tessenei
Berhane Tewelde, sportjournalist, Eri-TV
Terje Thodesen, Redd Barna, Asmara
Kidane Yibrah, sportjournalist, Hadd

Hur fotbollen ser ut i dag i Eritrea har jag ingen aning om. Landet har inte skickat några ytterligare lag till Gothia Cup. Notera att sex eritreanska landslagsspelare hoppade av och sökte politisk asyl i Angola efter förra helgens kvalmatch i Afrikanska cupen.

Jag har medvetet legat lågt i kontakterna med Gunilla Wallengren, idrottsprofilen som jag porträtterade i Trollhättan. Gunilla råkade ju ut för en förfärlig olycka under Paralympics i Peking för en dryg månad sedan.

Räknade med att höra en nedstämd Wallengren i andra ändan av luren när jag ringde upp. Men så jag bedrog mig – det var precis samma glada och trevliga tjej som jag träffade i somras.

Gunilla kunde inte undvika att köra in i en framförvarande kollega som vurpat. Gunilla kraschade och skadade sig ganska illa. Hon drabbades av hjärnskakning, sårskador och var medvetslös en kortare period.

Detta hände under 5 000-metersloppet, den första tävlingen för Wallengrens del. Alla räknade med att hon var borta för resten av Paralympics.

Men Gunilla bet ihop under två tävlingsfria dagar och fick klartecken av läkaren att fortsätta tävla.

– Jag är inte den som viker ner mig i första taget. Det fanns inte på kartan att inte köra vidare, berättar hon.

Efter olyckan tävlade Gunilla Wallengren i samtliga distanser hon var anmäld i. Hon satte svenskt rekord på 800 meter (slutade på sjätte plats). Det är bara till att buga och gratulera till en hyperstrong insats!

I går var jag och fotograf Johan Wingborg hemma hos Gunilla i Hålanda för kompletterande fotografering för den kommande boken. Johan tog superfina bilder – men ni får vänta tills boken ligger på diskarna innan ni kan se dem.

Klicka här om ni vill se den otäcka kraschen i Peking. Det tar cirka 40 sekunder innan Gunilla "träder in i handlingen". Här är också tre länkar till webbplatser med bilder från olyckan (1, 2, 3).

Överst I Serien. Smaka på den. ÖIS förstås. Äntligen hemma i finrummet.

Så ljuvligt att nita Väsby i dag med 3–0 och av egen kraft ta sig tillbaka till allsvenskan. Två baljor av Marcus Allbäck visade vägen.

Jag har varit rödblå sedan jag var en tvärhand hög. Min äldre kusin Pelle lotsade in mig i sällskapsfamiljen.

Alla andra var blåvita eller gaisare. Invalider Från Kriget och Gamla Ankor I Säveån, ni vet. Men jag höll på "lirarnas lag". Agne Simonssons gäng. Strategen. Nummer nio.

Ett tag var jag öisare på riktigt. Jag gick i åttonde klass och Bosse Backman – som sedemera blev a-lagsansvarig – var tränare för pojklaget. Dom ville att jag skulle spela en testmatch.

Vi mötte Lundby IF på Fjärdingsplan. Alldeles i matchstarten sprang jag mig fri. Ensam med målvakten lyfte jag bollen med en behärskad lobb över honom och i nät. 1–0. Jag hängde en till och vi vann med 6–0.

Jag stannade väl i ett år ungefär innan jag insåg min begränsning och tröttnade på att ta spårvagnen till Valhallas grusplan. Det var roligare att spela på gräs och med alla polare i Utbynäs SK.

Jag bar min Öis-tröja i morse när vi spelade innebandy. Sedan slängdes den in i tvättmaskinen – och jag har inte haft på mig den på hela dagen. Men nu är den torr och fin och luktar mumma. Allsvenskt luktar den också.

På 80-talet när Öis hade en back som hette Leif Ytterell, som kanske inte var den största liraren direkt, fanns en grymt läcker dekal man kunde sätta i bakrutan på bilen. Den löd: Pelé, Cruyff, Maradona – Ytterell. Det är rödblå humor!

Vill också skänka en tanke till den kanske största öisaren av alla, hädangångne mysfarbrorn och tränaren Sven-Agne Larsson. Jag kan lova att han ler i sin himmel eller grav.