MISSION COMPLETED – PAPA IS BACK
Äntligen hemma. Att det kan vara så skönt att äntra sin egen entrédörr. Uppdraget är utfört. Jag nådde målet. Både knopp och kropp hade någorlunda hygglig status.
Gjorde en elegant sväng innanför entréportarna till idrottsplatsen Edsborg i Trollhättan för intervju med Gunilla Wallengren (dagens idrottsprofil), en rullstolsburen tjej som ska försvara de svenska färgerna i Paralympics i Peking i september.
– Du får parkera uttaför, sa en av vaktmästarna där han satt på trappavsatsen och vecklade ut sina ben.
Que?
– Du får parkera cykeln uttaför grindarna, upprepade han.
Välkommen till verkligheten, tänkte jag. Allting var lite smidigare norröver, på Nordahlsvallen och Horkmovallen.
Men jag tänkte inte ställa min cykel uttaför arenan. Inte med ett usb-minne fyllt med underlag till en bok, mobiltelefoner, anteckningar och annat värdefullt.
Vaktmästaren var storstilad och jag fick parkera mitt fortskaffningsmedel innanför grindarna. Intervjuade och fotograferade Gunilla och hennes mamma Iris, som är personlig assistent och tränare.
Jag tycker att idrottare med funktionshinder är värda all beundran. De utför ofta fantasiska prestationer – försök själv att göra något utan att ta hjälp av en kroppsdel som du normalt använder. Betänk också att de ekonomiska förutsättningarna för handikappidrottare (jag gillar inte riktigt den benämningen) är skrämmande skrala jämfört med idrottare utan funktionshinder.
Efter intervjun sladdade jag söderut på E45:an. Trafiken var elak, så jag försökte hålla mig till lokalkörbanor och småvägar så gott det gick.
Jag gick bom ett antal gånger – fick vända på återvändsgator eller cykelbanor som inte ledde någon vart. Skyltningen för cyklister är nog inte högprioriterad.
Lyckades i alla fall tråckla mig till Lerum och Hallegårdsvägen 143. Där väntade fru och vännen Mats Larsson med både skumpa, blomsterkrans, svensk flagga – och läcker Örgrytetröja.
Hem, ljuva hem.
Stort tack till er alla som tagit er tid och läsa bloggen. Hoppas att den varit något sånär underhållande. Kontakten med er läsare har varit suverän.
Den här resan, 182,5 mil lång, är något av det roligaste och mest intressanta jag gjort. Jag har träffat fantastiska människor och fått se vårt lands storslagna natur. Samtidigt har de här veckorna varit mitt livs i särklass jobbigaste.
51 388 kalorier brändes totalt sedan jag startade den 16 juni i Karesuando. Och hur många kilo tror ni jag gick ner?
Ett ynka. Från 78 till 77. Så cykla inte från Karesuando till Lerum om du vill banta. Det finns nog vassare recept.
Snart ska jag ta semester. Har snackat lite med frugan om att ta med hojarna till Alperna. Oj, där kom en handväska farande genom luften…
DAG 18. FRÅN TROLLHÄTTAN TILL GÖTEBORG/LERUM.
Distans: 98 km.
Cykeltid: 4,29,00.
Medelhastighet: 21,80 km/tim.
Medelpuls: 104.
Brända kalorier: 2 034.
Kommuner längs dagens färd: Trollhättan, Lilla Edet, Ale, Göteborg, Lerum.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 825 km.
Hårda bud i mellerud
De granna sjöbodarna i Sunnanå hamn i Mellerud kan vara svartbygge. Kommunen anklagas i alla fall för det. Så det är tuffa tider i Dalsland.
Vill börja med att säga grattis till Armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson, som jag träffade i Storuman. Heidis ”vätskedeff” fungerade – hon lyckades banta ner sig till 60 kilo och vinna sin klass vid EM i Sarpsborg. Starkt jobbat!
Stack från Åmål först vid tiotiden. Redan då var solen stark.
Kom fram till Mellerud vid halv två. Där träffade jag Lena Arwedahl, en av fyra svenska kvinnliga Fifa-domare.
Vi åt lunch på Melleruds golfklubb. Lena har 12,6 i hcp, sonen Johan 16. Själv har jag ingenting – har inte hunnit börja med den sporten än.
Vi tog en liten sightseeing till en underbar strand vid Vänern som heter Vita Sandar. Och så drog vi en repa till Sunnanå hamn. Där har ett stort antal fina sjöbodar uppförts i bästa läge.
Men nu anklagas kommunen för svartbygge. Tror inte att sista ordet är sagt i den affären ännu.
Körde också till Rådavallen. Där håller fotbollslaget Melleruds IF till. Just nu leder MIF division 2 västra Götaland. Skulle vara en fin present att gå upp i ettan – föreningen firar 100-årsjubileum i år.
Min käre vän Mats Larsson har länge tjatat på mig att jag ska försöka få in lite Örgryte IS i bloggen. Okej – här har du, Mats.
Jag pratade med Lars-Göran Johansson i går. Öis hade en härlig lirare på 60- och 70-talet som hette Lars-Göran ”Galento” Johansson.
Fast den Lars-Göran jag snackade med i går kallas för ”Futtan”. Han är en av Melleruds största lirare genom tiderna och har gjort 566 a-lagsmatcher. Närmare Öis än så blir det nog inte, Matte…
Tog adjö av Lena och Johan och rullade på mot Trollhättan. Klent tempo. Nu har jag ingen som helst skjuts i cyklingen.
På vandrarhemmet hade min fru Fia fixat käk. Härligt – det hade jag aldrig orkat själv. Jag är ganska sliten nu.
Likafullt ska jag ställa upp i en intervju med Radio Jämtland i morgon bitti. De vill nog höra hur jag mår efter olyckan. (Ladda ned klippet här)
I morgon ska jag göra den sista intervjun med en mycket intressant kommande Kina-resenär. Och så är det meningen att jag ska ta mig hem.
But it ain’t over ´til the fat lady sings.
DAG 17. FRÅN ÅMÅL TILL TROLLHÄTTAN.
Distans: 112 km.
Cykeltid: 4,55,32.
Medelhastighet: 22,65 km/tim.
Medelpuls: 104.
Brända kalorier: 2 217.
Kommuner längs dagens färd: Åmål, Mellerud, Vänersborg, Trollhättan.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 727 km.
On the road again…
Nyckeln till att slutföra projekt är att besitta en stor portion envishet och förmåga att inte känna efter om det skulle göra lite ont. Hela nyckelben klarar man sig däremot ganska bra utan. Så nu är jag ute på vägarna igen.
Det där benet uppe på axlarna verkar inte ha någon nyckelfunktion för cyklande. Det gick alldeles utmärkt att trampa på utan helt nyckelben.
Kan dock erkänna att jag känner mig lite halvfjollig med det där behåliknande kardborrebandet som skjuter tillbaka axlarna. Men det är ett skönt stöd.
Och vad mig ambelangar är det egalt om sjukhuspersonalen pimpar mig med papiljotter, mascara, maggördel, tanga och högklackat så länge jag kan hålla i ett cykelstyre och trampa hem längs Inlandsvägen.
Världens bästa hustru steg upp ur dubbelsängen där hemma i Lerum klockan fem i morse. Klockan nio var hon i Grums. Med min Cube Comp, MTB. Jag vet, Pajen – men det handlar om att ta sig hem…
Efter lite mekande och överflyttningar av cykeldator, ringklocka och annat småkrafs drog vi fem-sex mil norröver till Västra Ämtervik och olyckskorsningen. Träffade varken bilförare eller turistkontor.
Jag är rätt säker på att den där kommentaren om utmärkning av olycksplats är en spjuvers verk – och jag tror jag vet vem av mina glada kamrater som svarat för detta illdåd…
Klev upp på MTB:n och vevade igång. Sedan var det bara till att rulla söderut.
Frugan hade lovat att agera följebil, men hon försvann på stört in till någon antikaffär. Sedan var det många korgmakerier, garnbodar, loppisar och annat som pockade på hennes uppmärksamhet – så vi sågs först nere i Värmlandsbro.
Därifrån var det en smal sak att ta sig till Fucking Åmål. Vandrarhemmet ligger mysigt nere vid Vänern och stadskärnan är riktigt pittoresk. Åmål är väl staden som man alltid brukar passera – men efter mitt korta besök här har jag ändrat uppfattning.
Snackade lite med vandrarhemsföreståndaren Lars Lokrantz. Han berättade att häromveckan var det två äldre män som sprungit hit från Göteborg. Nästa dag skulle de vidare till Sunne.
Så nog har vi gott om annorlunda personligheter i vårt avlånga land. Huvudsaken är att man brinner för något. Likgiltighet är så förbenat tråkigt.
Måste ta tillfället i akt och tacka för alla inspirerande kommentarer och mejl. Det var många som hörde av sig efter att jag manglats i söndags – en riktigt god vän stod startklar och var beredd att åka 40 mil en väg för att låna ut sin cykel.
Utan kontakten med er, kära bloggläsare, hade den här resan varit mycket torftigare.
Vi hörs i morgon. Då är jag i Trollhättan. Förhoppningsvis.
DAG 16. FRÅN VÄSTRA ÄMTERVIK TILL ÅMÅL
Distans: 102 km.
Cykeltid: 4,17,09.
Medelhastighet: 23,82 km/tim.
Medelpuls: 113.
Brända kalorier: 2 473.
Kommuner längs dagens färd: Sunne, Kil, Karlstad, Grums, Säffle, Åmål.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 615 km.
Snabbt tillfrisknande i Grums
Tänk om världen bara hade bestått av grumsare och sådana som Emil Meszaros. Då hade alla levt ett gott liv. Tack vare honom sitter jag snart på cykeln igen.
Det var Emil Meszaros, den gamle Frölundaspelaren, som hämtade mig i går på Torsby sjukhus. Emil, som är min idrottsprofil i Grums, åkte tio mil norrut med sonen Patrik, baxade in mig i bilen, slängde in den trasiga cykeln i Västra Ämtervik och sedan tillbaka till Grums.
Vi åkte först upp till stadsdelen Orrby och träffade ett gäng ishockeylegendarer, sedan till familjen Meszaros ljuvliga sommarställe i Borgvik och åt mat. Därefter skjutsade styrelseledamotkollegan i Grums IK, Jonas Söderquist, in mig till Grums hotell där jag stöp i säng och fick samla krafter.
Visst blir man alldeles tårögd. Att det finns så hjälpsamma människor.
I dag gick jag ner på byn. På biblioteket hittade jag en kille som heter Thomas Wass. Han hade en cykel som jag fick låna. Var tvungen att testa. Tänk om…
Jodå, det ska nog kunna gå att cykla med den axeln – läkaren sa ju i går att det enda som hindrade mig från att fortsätta var min egen smärttröskel.
Vädrade morgonluft. Fyllde lungorna – men kände inte någon som helst sulfatlukt från pappersbruket.
Ringde sedan frugan på väg från Borlänge efter att ha hämtat sonen David och hans kompis Linus som varit på Peace and love-festivalen. När hon kommer hem till Lerum sätter hon min mountainbike på cykelhängaren.
Hon anländer hit till Grums tidigt i morgon bitti. Sedan åker vi upp till Västra Ämtervik där jag kan fortsätta min färd efter det ofrivilliga avbrottet.
Ringde även försäkringsbolag för att kunna skriva skaderapport – det här blir inte billigt, mycket sveda och värk… – och till polisen som lovade skicka hem en kopia av rapporten från olyckan.
Någon alkoholtest av föraren som körde på mig verkar inte ha gjorts. Polisen hade nog andra viktigare saker för sig i går.
Sedan gick jag till Emil Meszaros tandläkarmottagning. Övervägde rotfyllning av samtliga gaddar för att komma upp i gårdagens smärtnivå, men nöjde mig med några bilder på Emil och en fikastund.
Därefter vandrade jag upp till Orrby. Den delen av Grums är veterligen den främsta hockeyplantskolan i världen.
Här växte blivande stjärnor som Juha Widing, bröderna Evert och Willy Lindström, bröderna Malte och Thomas Steen, bröderna Dan och Ulf Labraaten, Emil Meszaros, Ove ”Pajen” Karlsson och Jan Ingman med flera upp.
– Det var det enda som fanns att göra; spela hockey. Vi höll på dagarna i ända, säger Emil, som dagen innan kört runt och pekat på uppgång för uppgång och berättat vilka killar som bodde var.
Nu ser jag tre äldre människor sitta på en bänk framför ett av hyreshusen. Jag går fram till Siv och Leif Andersson samt Elsa Nilsson. Frågar om de bodde här på 60-talet. Jodå, och visst kommer de ihåg pöjkera.
– Di sparkte böll och spelte höckey hele tia. Fine pöjker. Åh, vad roligt di hade. Den däringa Evert Lindström, han är käck, han. Han jöbber här nu. Drar jämt en masse rolige historier, säger Elsa.
Nu är det inte lika vanligt med ishockey bland småkillarna på Orrby. Men Elsa har en dotterson som heter Emil, är tolv år och bor en bit härifrån. Han har ett brinnande ishockeyintresse, är rasande duktig, har massa medaljer hemma i pojkrummet och tränar i princip varje dag.
Grums IK har nog inte fostrat sin sista ishockeytalang.
DAG 15. REKREATIONSDAG I GRUMS.
Distans: 0 km.
Cykeltid: 0.
Medelhastighet: 0 km/tim.
Medelpuls: 0.
Brända kalorier: 0.
Kommuner längs dagens färd:
Grums.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 513 km.
Ambulansfärd till Torsby sjukhus
En ouppmärksam bilist kan fördärva mycket. För mig innebar det en krasch och ambulanstur till Torsby sjukhus. Men jag är glad över att jag lever.
Jag hade hunnit till Västra Ämtervik, en och en halv mils mestadels uppförsbacke söder om Sunne. Solen värmde rejält redan och det såg ut att bli en fantastisk dag.
En bil färdades på en grusväg på väg in på huvudleden E45:an. Normalt brukar jag alltid sätta händerna på bromshandtagen vid sådana tillfällen, men nu drack jag blåbärssoppa och dessutom verkade den annalkande bilen bromsa in.
Jag fortsatte eftersom bilen enligt reglerna skulle stanna för mig – och det sa pang. Bilisten rammade mig över bakhjulet när den körde ut på Inlandsvägen och jag stöp i backen på den andra vägbanan.
Jag drog i asfalten rejält med axel och huvud (självklart hade jag hjälm – tur). Det låg delar överallt när jag slutligen vågade titta upp. Jag hade dessutom en elak smärta i höger axel.
– Hur gick det? Jag såg dig inte, sa bilisten…
Jag ska inte fördöma någon, men för mig föreföll kommentaren helt otrolig. Det fanns inget som skymde. Jag blir bekymrad över att det kan få finnas bilister på våra vägar med sådana uppenbara synhandikapp.
Väntade på ambulans vid vägkanten i 45 minuter (jo, sådan är samhällsservicen i glesbygd) assisterad av bilisten som inte såg något plus ett par andra trafikanter. Cykeln, som såg ut som skräp, tog någon ur hemvården hand om och ställde i ett servicehus i byn.
Efter två timmar med undersökning och röntgen på Torsby sjukhus konstaterade läkaren Elsa Ekelin en fraktur på höger nyckelben. Jag var mest glad över att det inte dök upp någon bil på mötande körbana när jag slungades över på den sidan vägen. Då hade det nog varit over and out för min del.
Mycket vänliga värmlänningar – som jag ska berätta mer om senare – tog hand om mig. Körde tio mil en väg till sjukhuset och hämtade mig, tog svängen om Västra Ämtervik där vi hämtade min massakrerade cykel och sedan hem.
Det ordnades med mat och logi. Jag är oerhört tacksam över att det finns så fina och hjälpsamma människor. Idrottsfolk, så klart.
Jag är visserligen mörbultad och kan knappt lyfta högerarmen – men den här resan ska inte få inte få sluta i en korsning i Västra Ämtervik. I natt lipar jag mig till sömns, men i morgon är jag en man igen.
Då får vi se vad den dagen har i sitt sköte.
DAG 14. FRÅN SUNNE TILL VÄSTRA ÄMTERVIK.
Distans: 15 km.
Cykeltid: 44,44.
Medelhastighet: 20,36 km/tim.
Medelpuls: 111.
Brända kalorier: 448.
Kommuner längs dagens färd: Sunne.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 513 km.
Ack Värmeland du sköna
Äntligen inne i Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms trakter. Det bor nog en värmlänning i oss alla. Och nu vet jag var ”Svennis” barndomshem finns.
Natten blev kort. Om jag berättar antalet sömntimmar jag fick blir ni bara oroliga. Men man orkar mycket mer än vad man tror. Med envishet och vilja tror jag att man kan prestera över sin förmåga under en kortare period. Som 16 dagar.
Lämnade svågern Janne, som skulle köra mot Norrköping, och drog ut i Malungs ösregn. Efter en halvmils bergsklättring upphörde nederbörden – då var jag genomsvettig tvungen att ta av mig regnkläderna.
Träffade på Ruth och Erland Crönge från Finnskoga nära gränsen mot Norge. De hade tagit en paus i sin färd mot Dalhalla och Manhattan Transfers uppträdande. Ruth donerade sina delikata hembakta wienerbröd när jag berättade att jag cyklade från Karesuando till Göteborg.
Wienerbröden satt perfekt under den ganska trista färden genom skogen fram till Stöllet och Vägsjöfors. Men i Värmland känner jag mig nästan som hemma. Jag gillar värmlänningars kynne och ofta positiva inställning – om man nu kan generalisera så grovt.
Det var i det här landskapet jag tog mina första stapplande journaliststeg, på Värmlands Folkblad. Med läromästare som Allan Jonsson och Rune Nilsson var förutsättningarna att lyckas goda.
Gjorde Journalisthögskolans praktiktermin på Radio Värmland i Karlstad. Där fick jag hatbrev från en argsint kvinna, som inte gillade min Göteborgsdialekt.
Annars är norra Värmland ett riktigt bra idrottsområde. Det är fantastiskt väl dokumenterat av Torsbybon John Eriksson i en bok om idrottande i Nordvärmland under hundra år. John Eriksson var tränare till spjutkastaren Patrik Bodén, under dennes ungdomstid i Bore.
Bodén är idrottsprofilen jag träffar i Torsby. Vi möttes på idylliska Björnevi. Det blev ett nostalgiskt återseende för Patrik. Han körde runt mig i Torsby och visade bland annat Sven-Göran Erikssons barndomshem.
Jag tog mig också till skidtunneln i Torsby. Den är med sina 1,3 kilometer världens längsta. Imponerande anläggning!
Efter timmarna i Torsby kämpade jag mig mot Sunne. Det var mest uppför. Men utsikten över sjön Fryken var som balsam för själen.
I morgon drar jag till Fucking Åmål.
DAG 13. FRÅN MALUNG TILL SUNNE.
Distans: 136 km.
Cykeltid: 6,08,59.
Medelhastighet: 22,08 km/tim.
Medelpuls: 120.
Brända kalorier: 3 893.
Kommuner längs dagens färd:
Malung-Sälen,
Torsby,
Sunne.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 498 km.
WITH A LITTLE HELP FROM MY FRIENDS
Jag hade på känn att den här dagen skulle bli tuff. Det var bara förnamnet.
Men tack vare tre musketörer löste sig allting.
Här är mina tre hjältar i dag:
• Janne Rosander – svåger och mc-knutte
• Lena Rask – knådare och inspiratör
• Jörgen Wåger – sportjournalist och lokalkännare
Efter ungefär 594 samtal till den i Orsa tänkta intervjupersons telefonsvarare gav jag upp. Personen som tidigare verkat så pålitlig var som uppslukad av jorden. Ringde till och med släkt för att få klarhet. Gick bet. Något måste ha hänt. Trampade in till Mora.
Där träffade jag stadens store längdåkaress, Staffan Larsson (klicka på fliken Idrottsprofiler). Plus skåningarna Leif Andersson och Karl-Erik Olsson som cyklar från Treriksröset till Smygehuk – på racercyklar. Där ligger man i lä…
Mora Tidning var på plats och dokumenterade min resa och intervju med Staffan. Häromdagen var det
Länstidningen i Östersunds flygande reporter som fångade mig på vägen någonstans mellan Ytterhogdal och Sveg.
Intervjun med Staffan gick kanon. Vi åkte runt i hans Audi och tog ortsskyltbilden samt andra bilder som är typiska för Mora, var hemma i det nyrenoverade huset, fikade och sedan till Moraparken för lunch.
Frågade Staffan om han hade några bra massörskontakter. Jag har inget knô i påkarna längre, har tappat explosivitet och behöver massage. Larsson fixade lätt och ledigt en tid hos tjejen som knådade honom när han var aktiv.
Lena Rasks hantering av mina lår och vader var inte nådig – men nödvändig. Tror att hon lyckades lösa upp det mesta.
– Det här borde du haft två gånger tidigare på din cykelresa innan du kom hit, sa hon strängt och gav djuplodande värme på höger lår, som uppenbarligen fått jobba mer.
Jaha, man använder även vänster ben när man trampar?
Den dryga timman hos Rasken var nog nödvändig för den fortsatta cyklingen. Hoppas kicken i benen kommer tillbaka.
När hon peppat mig och sedan släppt iväg mig med allehanda förmaningar om att dricka ordentligt och ersätta saltet som jag svettas ut kollade jag mobilen. Hade fått samtal från Jörgen Wåger, sportjournalist på Mora Tidning.
Han hade flera förslag på profiler i Orsa. Jag kollade upp dem och tyckte att orienteraren Jerker Axelson höll gott och väl. Kunde ju inte åka vidare med ogjort ärende i Orsa.
Min svåger, Janne Rosander, som kört sin Kawasaki från Norrköping till Mora för att stötta mig under en dag fick verkligen göra skäl för ordet stötta. Jag slängde mig upp bak på Jannes Kawwa och vi blåste upp till Orsa så att jag kunde intervjua och ta bilder på Jerker Axelson.
Nota bene – jag har inte kommit en millimeter framåt via motorcykeln. Enbart bakåt och tillbaka till utgångspunkten. Inget fusk, alltså.
Vi var åter i Mora vid sjutiden. Då återstod sju friska cykelmil till Malung. Kom till vandrarhemmet strax före elva, fixade kläder och mat. Sedan var det bara bildhantering och textförfattande kvar…
Det är tung bana nu. Jag går på hörntänderna. Men det är då jag är som starkast.
I morgon bär det av till Sunne. Jag kanske låser cykeln, tar in på Spa och tappar bort nyckeln…
DAG 12. FRÅN ORSA TILL MALUNG
Distans: 95 km.
Cykeltid: 4,06,38.
Medelhastighet: 23,02 km/tim.
Medelpuls: 121.
Brända kalorier: 2 742.
Kommuner längs dagens färd:
Orsa,
Mora,
Malung-Sälen.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 362 km.
Tjuvar spräcker planerna
Minutiös planering räcker inte när verkligheten tränger sig på. Och speciellt inte om det handlar om kvartsfigurer som inte kan skilja på ditt och mitt.
Sov ända till halv åtta på Mysoxens trivsamma vandrarhem i centrala Sveg. Tog hand om tvätt och käkade rejäl hotellfrukost. Var tvungen att ta en lov förbi stadens sportaffär för att skaffa ett par nya cykelhandskar med korta fingrar.
Vädret var varmast hittills på cykelresan och jag kunde skippa vindjacka. När jag tog min första rast efter cirka tre mil hade jag fått ett sms från dagens idrottsprofil som jag skulle träffa. Det var olycksbådande.
Idrottaren hade haft inbrott i en lägenhet – som finns i ett annat land. Så nu var personen ifråga på väg dit för att ordna upp allting. När jag ringde trodde sig profilen kunna vara tillbaka i Orsa i natt, så att vi skulle kunna träffas i morgon bitti.
I morgon vid lunchtid har jag bestämt möte med en annan idrottsperson, så det kommer att bli en intressant dag. Två intervjuer, två artiklar att skriva, en blogg, nio mil att cykla – och till tjänst för en tidning som vill göra reportage om min resa.
Men jag kan gå igång lite när cirklarna rubbas och det planerade faller platt till marken. I morgon håller det inte att fiscykla som jag gjort hittills i elva dagar…
When the goin’ gets tough – the tough gets goin´. På med hjälmarna så blir det åka av. Handväskorna får ni lämna hemma.
Kyrkoherden i Ytterhogdal, Per Ingemar ”Pipen” Persson, var snabb med att svara att det var ”Honken” som hade stolparna som sina bästa vänner. Ska försöka gräva fram min Spaps-hjälm på vinden – hittar jag inte den får det väl bli en plockhandske av märket ”Klimpen” Häggroth.
Tack förresten för alla roliga kommentarer. De är väldigt stärkande att få. Fortsätt gärna bidra med dem – och ännu hellre: öka frekvensen.
I bildmaterialet i dag finns alltså ingen idrottsprofil. Ni får hålla till godo med lite blandad kompott.
I morgon bär det av till Malung. Och som sagt; det blir en intressant dag.
DAG 11. FRÅN SVEG TILL ORSA.
Distans: 129 km.
Cykeltid: 5,20,39.
Medelhastighet: 24,13 km/tim.
Medelpuls: 124.
Brända kalorier: 3 574.
Kommuner längs dagens färd:
Härjedalen,
Ljusdal,
Orsa.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 267 km.
Långtradarna är mina bästa vänner
Att cykla på en stor väg kan vara en dröm – och en pina. Långtradarchaffisarna är oftast hänsynsfulla. Men vissa bilister har glömt trafikförståelsen i garaget.
Låg länge och sov räv i familjen Göranssons-Petterssons fina gäststuga. Men Klara, som skulle kommit och väckt mig, fick reveljförbud. Omtänksamma mamma Kristina ansåg nog att den främmande farbrodern på cykeln behövde sömn.
Trafiken längs Inlandsvägen har blivit mycket mer intensiv sedan jag nått trakterna norr om Östersund. Många trafikanter visar stor hänsyn. Yrkeschaufförerna är bäst – de gör ofta rejäla girar ut på mötande vägbana när de passerar mig.
Stressade semestersabotörer med box på taket – om man nu kan generalisera – är sämst. De svischar förbi så nära att jag börjar få tvärdrag i vänster ytterfilé. Syns inte min neongulgröna klädsel?
Pratar vi långtradare kommer jag osökt att tänka på de tidiga tonårens trevande kollektiva försök till närmande av det motsatta könet i Marie Svenssons lekstuga på landet. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Ryska posten. Sanning och konsekvens. ”Racerbil” eller ”långtradare”.
Sådana lustiga tankar kan man få när man sitter och trampar landet runt.
Såg i en kommentar att sonen Simons chef, Pajen, är lite fundersam över mitt något aparta intresse av fotbollsplaner. Men det är sant. Så skruvad är jag. Måtte Simon få jobba kvar sommaren ut. Grabben är bra – han kan ju inte hjälpa att farsan hans är en knäppgök.
Träffade idésprutan Leif Nilsson (klicka på fliken Idrottsprofiler) i Ytterhogdal. Orten ligger i Hälsinglands landskap, Jämtlands län och Härjedalens kommun. Men i stället för att bli schizofren möts man av sambatakter i Ytterhogdal. Vilka härliga brassar!
Trampade sedan vidare till Sveg och övernattning på Mysoxens vandrarhem. Såg (de futtiga minuter sändningen fungerade) Tyskland gå till final i EM.
Från Sveg kommer kändisar som Beatrice Ask, Henning Mankell samt skidskytten Anna Carin Olofsson och curlingtjejen Anna Svärd.
Och så björnen. Den kända träbjörnen i Sveg. Mindre träaktiga varianter lär finnas längs vägen till Orsa. Dit ska jag i morgon.
PS. Den som vet vilken idrottare som myntade uttrycket ”Stolparna är mina bästa vänner” (som jag travesterar i rubriken) får gärna skicka in en kommentar och berätta. Korrekt lösning belönas med en Spaps-hjälm.
DS.
DAG 10. FRÅN ÅSARNA TILL SVEG.
Distans: 117 km.
Cykeltid: 4,32,56.
Medelhastighet: 25,82 km/tim.
Medelpuls: 122.
Brända kalorier: 3 097.
Kommuner längs dagens färd:
Berg,
Härjedalen.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 138 km.
En dag i guldbyn
Åsarna är klassiker inom svensk längdskidåkning. En liten by med 350 invånare – och 137 SM-guld. Här föds barnen med längdåkningslaggarna på.
Det blev en busy morgon. Fick stiga upp klockan sex för att tvätta gårdagens glömda men väl insvettade cykelkläder. Var tvungen att lämna vandrarhemmet på Jamtli i centrala Östersund klockan sju – hade lovat Håkan Lundqvist på Radio Jämtland att vara på plats i studion halv åtta.
Han och kollegan Nils Lindström producerar morgonprogrammet Väckarklockan. De körde en avslappnad direktintervju med mig, blandad med lite musik. Jag hade, på Håkans inrådan, till och med hojen in i studion.
När jag väl kom ut på vägarna igen fick jag flera uppmuntrande tutningar från bilister som uppenbarligen hört inslaget. Vinden var kall, men mestadels i ryggen. Medvind på de 16 dagarnas kortaste etapp – like a walk in the park.
Kom fram till Åsarna strax efter lunchtid. Käkade på Åsarna Ski Center med Rogard Göransson, ordförande i Åsarna IK, legenden Thomas Wassberg, Thord Eric Nilsson och Börje Svedjesten, ordförande respektive sekreterare i Jämtlands läns Idrottshistoriska förening.
Det blev ett fascinerande möte med otroliga idrottskännare. Och en fin inblick i Åsarna IK. Klubben bildades 1924, men det dröjde ända till 1979 innan Thomas Wassberg skidade hem föreningens första SM-guld.
Wassberg lämnade Lennartsfors i Värmland för att gå på skidgymnasiet i Järpen 1972. Men hans klubbtillhörighet blev Åsarna – och sedan har han blivit kvar.
– Det är väldigt speciellt i Åsarna. Föreningen har bra ledare. Alla pratar skidor. Jag jobbar för ÅIK på vintrarna, berättar Thomas.
Efter Wassberg flyttade andra duktiga åkare till byn. Janne Ottosson, Torgny Mogren, Peter Thor, Alf Gund, Conny Lindahl och Peter Göransson kom hit – och blev kvar i samhället (fast nu har Mogren flyttat till Mora). Att ”invandrare” stannar kvar är ett gott betyg åt såväl klubb som bygd.
Åsarnas skidåkare har tagit två OS-guld och fem VM-guld individuellt. Plus massor av silver och brons. Samt hela nio Vasaloppssegrar. Och 137 SM-guld. Speciellt efter stafettguldet i Calgary-OS 1988 då tre av fyra åkare kom från Åsarna kom orten att kallas guldbyn.
Skidåkaren jag träffar i Åsarna heter Peter Göransson (klicka på fliken Idrottsprofiler). Han kör en Volvo V70 och på registreringsskylten står det 3 38 57. Det är Göranssons segertid i Vasaloppet 1998 – bästa segertiden någonsin.
Ingen åkare har ännu bräckt Peters rekord – det skulle väl vara jag då på cykel mellan Östersund och Åsarna...
Sambon Kristina Pettersson fixade en magnifik lasagne (kolhydrater, ni vet) till middag och ljuvlig vinbärspaj med vaniljsås till efterrätt. Fick övernatta i sympatiska familjen Göranssons-Petterssons nytillverkade gäststuga. Det har ingen annan gjort förut. Vilken ära!
Busade en del med de härliga barnen Klara och Herman. Råkade välta ner en blomkruka i gäststugan när jag skulle fippla upp datorn. Men Klara redde upp situationen och hjälpte mig att dammsuga upp jorden på golvet. Du säger väl inget till mamma, Klara?
I morgon bär det av till Henning Mankells Sveg.
Du kan ladda ned och lyssna på klippet från Radio Jämtland (10mb).
DAG 9. FRÅN ÖSTERSUND TILL ÅSARNA.
Distans: 79,23 km.
Cykeltid: 3,20,29.
Medelhastighet: 23,59 km/tim.
Medelpuls: 127.
Brända kalorier: 2 017.
Kommuner längs dagens färd: Östersund, Berg.
Totaldistans sedan den 16 juni: 1 021 km.
Hurra – spontanidrotten lever
Jag trodde den var utöd, men jag har sett den. Spontanidrotten finns fortfarande kvar. Jag såg den i dag.
Jag har en mörk sida. För er, kära bloggläsare, ska jag nu bekänna min böjelse. Jag hoppas att jag kan få förlåtelse, eller i alla fall förståelse.
Min fru har accepterat. När jag får mina anfall skakar hon bara resignerat på huvudet och tittar ut genom bilfönstret. Sönerna suckar och undrar vad det är för fel på mig.
Nog har jag tänkt söka hjälp hos en hjärnskrynklare vid några tillfällen. Men jag har kommit fram till att jag förmodligen aldrig kommer att släppas ut från dårhuset om jag berättar om min last.
När vi är ute i Sverige och åker bil med familjen får man ju titt som tätt syn på fotbollsplaner. Då rycker det till i bromsfoten.
Jag kan bara inte åka förbi. Jag måste känna på gräset, andas in doften, insupa atmosfären, kika på målställningarna och gärna kolla omklädningsrum.
Ja, jag vet att jag är illa däran.
I dag cyklade jag förbi Horkmovallen i Lit, ett par mil norr om Östersund. Då kom attacken. Jag måste bara in på plan.
Där lirade en pappa och fyra grabbar guld-silver-brons – denna underbara skyttetävling med världens roligaste leksak. De spelade spontant. Det fanns ingen tränare som stod där med en förbundspärm under armen. Jag fick nästan en tår i ögat.
Kan inte påminna mig när jag senast såg ett gäng killar eller tjejer bara lirade boll för att de kände för det. Det var en ljuvlig upplevelse.
Pappan i spontangänget, Tomas Nordin, berättade att förutsättningarna för idrott är fina i Lit. IFK, som klubben heter, har fotboll, basket, längdskidåkning och gymnastik. I samhället finns även en slalombacke och simhall.
– Och nu ska det bli en ny fotbollsplan på andra sidan E45:an, nära skolan. En streetbasketplan är också på gång. Där kan man spela spontant. Men det kommer nog att kosta mycket ideellt arbete, sa Tomas, som är tränare för ett av IFK Lits ungdomslag i basket.
Jag lämnade honom, sönerna Martin och David samt Christoffer Magnusson och Christian Waplan Olsson. Tyvärr hade jag enbart cykelskor, annars hade jag hoppat med in i liret.
När jag kom till Östersund fick jag ett ståtligt mottagande. Nya Jämtkraft Arena på ena sidan vägen, skidstadion på den andra. Det är vad jag kallar en idrottslig infart till en stad.
På kvällen träffade jag den förra alpinskidåkaren Ylva Nowén (klicka på fliken Idrottsprofiler). Hon körde runt mig i Östersunds omgivningar och vi hade en mycket trevlig – men regnig – kväll.
I morgon bitti får ni ratta in Radio Jämtland vid halv åtta-snåret. Då är det en celeber gäst i studion…
DAG 8. FRÅN STRÖMSUND TILL ÖSTERSUND.
Distans: 104 km.
Cykeltid: 4,32,26.
Medelhastighet: 22,99 km/tim.
Medelpuls: 128.
Brända kalorier: 3 168.
Kommuner längs dagens färd:
Strömsund,
Östersund.
Totaldistans sedan den 16 juni: 942 km.
KORT NATTS FÄRD MOT DAG
Varför ska man sova egentligen? När det finns så mycket annat att pyssla med. Själv fick jag fyra timmars skönhetssömn natten till i dag…
Att cykla hyfsat långt är inga problem. Det handlar bara om att borra ner huvudet, bita ihop och spotta ur blodsmaken.
Och att intervjua, fotografera, bildbehandla och skriva är en smal sak. Det sysslar jag med dagarna i ända.
Men tekniken, mina damer och herrar. Tekniken…
Trots att jag bedömer mig ha hygglig koll för att vara i den ålder jag är gick jag bet i går kväll när jag skulle publicera texten om Heidi Andersson. Gång efter annan gick jag in i publiceringsmallen. Fixade text och bilder och publicerade. Och så fuckade allt ur. Ideligen.
Myggbetten kliade, ögonlocken blev allt tyngre och när klockan var två resignerade jag och förbannade att min it-kompetens förmodligen befinner sig på apstadienivå.
Skickade ett nöd-sms till it-gurun Kalle, som i dag på morgonen fixade till en ny funktion som ska göra det omöjligt för mig att misslyckas framöver. Vi får väl se.
Hur som helst gick reveljen klockan sex. Då var det tung bana kan jag lova.
Hade drygt 13 mil att trampa, så det gällde att börja i tid. Intog frukosten på campingstugans farstukvist (ägget hade en konsistens som vittnade om Fingerspitzgefühl av världsklass på Lundqvist rum- och stughotell).
Första anhalten var Dorotea, sydporten till Lappland. Där fick jag dagens enda björnkontakt. Idrottsplatsen i samhället heter nämligen Björnvallen.
Sedan bar det av in i Jämtland. Strömsund, en ort med cirka 3 500 invånare, var målet. Strömsund är norra Jämtlands handelscentrum och i juli arrangeras den 25:e Dunderfestivalen.
Kända personer med anknytning till Strömsund är Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och musikern Kjell Höglund. Österunds-Postens gamle sportchef Thord Eric Nilsson rapporterar om kända idrottare som Åke Ödmark (förste svensk över två meter i höjd), Nisse Olander (nära världsrekord i hinderlöpning på sin tid), Nisses son Bosse (skridskoolympier 1964) och inte minst Örjan Sandler (OS-brons i skridsko).
Samt spjutkastaren Daniel Ragvaldsson, som tävlat på Nedre Sopperos bana som jag berättat om i artikeln om Stig Snällfot.
Men min idrottsprofil var en gaisare i förskingringen; Olle Calming. Det blev en härlig intervju hemma hos Olle och frun Pia med hennes läckra inlagda sillar, färskpotatis, OP Anderson-nubbe, jämtländskt presidentöl, biffar med rosépepparsås, mer färsk potatis, kaffe och dajmtårta. Jag är mätt än…
Nä, nu ska jag ta igen förlorad sovtid. Struntar i att Spanien-Italien inte nått ett avgörande.
I morgon ska jag träffa ett av många alpina skidess i Östersund.
DAG 7. FRÅN VILHELMINA TILL STRÖMSUND
Distans: 131 km.
Cykeltid: 5,31,07.
Medelhastighet: 23,79 km/tim.
Medelpuls: 125.
Brända kalorier: 3 674.
Kommuner längs dagens färd:
Vilhelmina,
Dorotea,
Strömsund.
Totaldistans sedan den 16 juni: 838 km.
Möte med björn
”Se upp för björn”, sa mannen som jag mötte tidigt på morgonen. Jag såg upp, såg upp, såg upp – men till slut stod han där framför mig.
Jag lämnade ett soligt Sorsele i arla morgon. Längsta etappen på hela cykelresan krävde rekordtidig avgång.
Efter ungefär tre mils cyklande, mellan två orter som heter Blattnicksele och Sandsele, tog jag rast och proppade i mig mer mat – trots att frukosten var bastant. En äldre man kom cyklade på andra sidan vägen. Han svängde över, rättade till sin hörapparat, sa hej och granskade mig noggrant.
– Du vet väl att det stryker omkring björn här. Två stycken. Ta det försiktigt, manade han vänligt.
Svälj. Hoppade upp på cykeln, vred huvudet än hit och än dit för att spana. Väsnades en del genom att sjunga alla möjliga sånger. De falska tonerna borde väl skrämma bort bestarna?
Mitt lilla trick höll hela vägen ner till Storuman. När jag träffade Heidi Andersson, armbryterskan från Ensamheten och dagens idrottsprofil, åkte vi bland annat upp till samhällets högsta berg för fotografering.
Då rasslade det till. Fram skred en 194 centimeters bjässe med – i mitt tycke – flera mil mellan ramarna. Det var Björn. Björn Ferry, skidskyttestjärnan, tillika Heidis man.
Efter tre timmars uppehåll i Storuman gick färden vidare till Vilhelmina. Träffade ingen Kristina, men väl familjen Simonson som var på väg söderöver från skidåkning i Abisko.
Vi gick på pizzeria. Tore och jag festade med varsin folköl. Norrlands, förstås. Smakade mumma.
Sedan satte jag mig och skrev så fingrarna blödde.
I morgon bär det av till Strömsund. Mina rapportörer där nere säger att det finns björn även på de breddgraderna. Och då menar de inte Ferry.
Tips på hur man håller björnen på avstånd mottages tacksamt.
DAG 6. FRÅN SORSELE TILL VILHELMINA.
Distans: 145 km.
Cykeltid: 6,22,48.
Medelhastighet: 22,65 km/tim.
Medelpuls: 121.
Brända kalorier: 4 093.
Kommuner längs dagens färd:
Sorsele,
Storuman,
Vilhelmina.
Totaldistans sedan den 16 juni: 707 km.
KOM IN I MATCHEN, RÄKNENISSAR
De små samhällena längs Inlandsvägen håller på att utrotas. All service försvinner. Kvar finns en mängd äldre människor satta på undantag.
I varje liten by som jag stiger av min cykel och pratar med folk hör jag rop på hjälp. Den service vi storstadsbor tar för given har försvunnit här.
– Vi hade det mesta. Nu är allt borta. Det enda som är kvar är myggen, säger kvinnan i Moskosels camping, där jag startade denna midsommarafton med en underbar havregrynsgrötfrukost.
Bankkontor läggs ner. Posten är ett skämt. Svensk Kassaservice avvecklas och ska vara borta den 30 november. Bensinstationerna bommar igen.
Kvar i dessa små samhällen finns en mängd äldre människor. Åldringar som var med och byggde det svenska välfärdssamhället och gjort det möjligt för dig och mig att vältra oss i onödig lyx.
Som tack för sin livsgärning behandlas de som avföring. De får åka fem till tio mil för att ta ut pengar ur en bankomat – de varken vill eller kan sköta sina bankaffärer via internet.
De får åka lika långt för att fylla på bränsle i sina bilar. Hur klimatsmart är det, miljöminister Andreas Carlgren?
Jag blir skogstokig när jag tänker på hur dessa äldre människor hanteras. De har ju bara valt att bo kvar på orten de älskar.
Det är sorgligt att våra makthavare tillåtit kapitalets knytblusar och slipsnissar, som förmodligen aldrig varit utanför Fjollträsks tullar, att massakrera svensk landsbygd. Det är nämligen det jag ser på många håll när jag cyklar fram längs Inlandsvägen. Utarmade byar. Tomma hus. Igenbommad näringsverksamhet.
Det handlar inte om lönsamhet. Det handlar om service. Om rätten till ett liv som inte innebär bilturer i timtal för att utföra ett bankärende. Om solidaritet med de äldre. Om empati.
Om långsiktiga hållbara lösningar och en levande glesbygd. Om möjligheten att säga nej till storstadsstressen.
Annars har jag haft en helt suverän midsommarafton. Träffat dagens profil, Gunhild Sundström (klicka på fliken Idrottsprofiler), i Arvidsjaur. Det Gunhild utför, och har utfört, tycker jag är värt en bragdmedalj.
Sedan har jag cyklat ytterligare åtta mil i ett behagligt sommarregn (massor av syre), fått den vänliga affärsinnehavaren i Slagnäs att utöka öppettiderna för att jag skulle hinna byta till torrt och äta upp min pastarätt.
Vad har ni gjort, direktörer? Förutom att lekt små grodorna, ätit jordgubbar, fått en sillfläck på den vita bomullskjolen och lagt till i någon småbåtshamn. Kanske höjt bonusen genom att lägga ner ytterligare ett landsbygdskontor?
DAG 5. FRÅN MOSKOSEL TILL SORSELE.
Distans: 138 km.
Cykeltid: 5,50,43.
Medelhastighet: 23,60 km/tim.
Medelpuls: 128.
Brända kalorier: 4 103.
Kommuner längs dagens färd:
Arvidsjaur,
Sorsele.
Totaldistans sedan den 16 juni: 562 km.
Svinhugg går igen
Inget ont om grisbönder, men doften i deras kläder är faktiskt lite jobbig. I natt kändes det som om alla Sveriges svinfarmare gjorde mig sällskap.
Har du någon gång varit i ett svinhus? Det luktar väl inte geléhallon direkt.
Nåväl, i natt låg jag på vandrarhem i Jokkmokk. Jag har försökt boka enbäddsrum – men här var de fullbelagda. Så det blev till att dela rum med fem andra män.
Och någon av dessa hade uppenbarligen varit och utfordrat grisarna. Ofta. Och länge. Jag klarade bara av stanken i sovsalen till halv sex-tiden på morgonen…
Hade bestämt träff med Håkan Kuorak, dagens profil, på morgonen i Jokkmokk. Han tog en sväng om vandrarhemmet redan i går och tyckte att vi skulle käka suovas (renskav) och kolla på matchen tillsammans.
Men i går var en sådan där dag när tekniken inte var med mig. Höll på hur länge som helst innan jag kunde publicera. Så i stället för trevligt samkväm med Håkan satt jag uppkopplad och svettades samtidigt som jag kollade på katastrofkampen Sverige-Ryssland.
Vem var det förresten som skrev att svenskarna förmodligen skulle vara ute ur turneringen efter gruppspelet eller möjligtvis kvarten? Läs under fliken Varför…
Intervjuade och fotograferade Håkan Kuorak. Han är kusin med Tommy Holmgrens fru Eva – och har bott i samma uppgång i Gällivare som Daniel Viklund, som jag träffade i går. Världen är allt bra liten.
Håkan och jag var bland annat på Jokkmokks samemuseum. Det var intressant. Det är förbluffande så lite man känner till om samerna.
Sameting hålls fyra gånger per år. Antalet ledamöter är 31. Sameland heter Sapmi. Av Jokkmokks cirka 3 000 invånare har en majoritet samiskt ursprung.
Under Jokkmokks marknad, som arrangeras i februari, gästas orten av cirka 60 000 personer. Marknaden firade 400-årsjubileum 2005. Vidare kommer Jerry Johansson, som spelar huvudpersonen i filmen Ping-Pong-Kingen, Rille, från just Jokkmokk.
Vid elvatiden satte jag mig på sadeln igen. Fick en bra resa till Kerkejaure. När jag skulle käka mitt medhavda lunchpaket upptäckte jag att jag glömt det på vandrarhemmet. Det var väl odören som gjorde mig vimsig…
Fick knapra russin, nötter, bananer och energikakor i stället. Men hittade en affär i Kåbdalis där jag handlade.
Från Kåbdalis till Moskosel är det runt fem mil. Vädret var kanon – men vägen en katastrof. Liknande mest ett grustag. Som tur var undvek jag punkteringar, men fort gick det inte.
Någon som kan ringa Vägverket och berätta att snön är borta här. Och tjälen. Så det är bara till att börja åtgärda Europavägen.
Kom fram till Moskosel vid sexsnåret. Hade förbokat en campingstuga, den låg alldeles underbart nere vid sjökanten.
Tog ett uppfriskande dopp, tvättade mig, gjorde cykelvård och åt en lövbiff med pommes frites nersköljda med en öl serverad av den trevliga tanten på campingens reception. Har aldrig smakat bättre.
Apropå lortgrisen jag skrev om i början. Om jag stöter på honom igen tänker jag lägga upp moteld.
I morgon bär det av till Sorsele.
DAG 4. FRÅN JOKKMOKK TILL MOSKOSEL.
Distans: 113 km.
Cykeltid: 5,18,59.
Medelhastighet: 21,26 km/tim.
Medelpuls: 124.
Brända kalorier: 3 636.
Kommuner längs dagens färd:
Jokkmokk,
Arvidsjaur.
Totaldistans sedan den 16 juni: 424 km.
Norrländska gästfriheten enorm
Renskav, torkat renkött, middagar och logi. Vart jag än kommer cyklande öppnar norrlänningarna sina hus för mig.
Kan varmt rekommendera ”Holmgrens pensionat” i Gällivare. Servicen där var suverän.
Tommy stack tidigt för snickerijobb. Men hustrun Eva, tandläkarspecialist, skötte om mig och sonen Magnus, som skulle iväg som ledare på en Fotbollsskola, på bästa sätt.
Fick en fin resa ner till Porjus. Korta cykelbyxor på för första gången. Ingen direkt blåst, inga uppförsbackar att bråka om.
Träffade Daniel Viklund, Sveriges tredje starkaste man. Han, precis som de andra idrottsprofiler jag träffat, visade prov på en stor gästvänlighet.
Daniel plockade fram torkat renkött och skar av några bitar. Det smakade riktigt gott. Han skickade med mig en bit ”att ha på vägen”.
Vi åkte ner till den gamla fotbollsplanen. Den såg mest ut som en åker. Porjus fotbollsförening är nedlagd sedan många år tillbaka.
Men Porjus IK har slalom-, styrke-, innebandy- och badmintonsektioner. Annars är föreningslivet skraltigt.
Lämnade ”kraftverket från Porjus” och drog söderöver. Fick en behaglig resa med en del nedförsbackar. Passerade fler kraftstationer i Harsprånget och Ligga – där går Inlandsvägen uppe på dammvallen.
Tyckte att jag pumpade på ganska rejält hela vägen till Jokkmokk. Men mitt snitt landade ändå bara på dryga 23 kilometer i timman. Det är nog där man kommer landa med tio mil per dag och tung packning framöver.
När jag kom fram till Jokkmokk blev jag inbjuden till att käka renskav och se på fotboll. Tyvärr hade jag artiklar att skriva och var tvungen att tacka nej.
Men det finns uppenbarligen ingen gräns på dessa nordliga människors gästvänlighet.
DAG 3. FRÅN GÄLLIVARE TILL JOKKMOKK.
Distans: 102 km.
Cykeltid: 4,22,36.
Medelhastighet: 23,13 km/tim.
Medelpuls: 129.
Brända kalorier: 2 924.
Kommuner längs dagens färd:
Gällivare,
Jokkmokk.
BLÖT, VINDPINAD – OCH OFFSIDE
Motvind, regn, uppförsbackar. Men i Gällivare sken solen. Där var gästfriheten stor.
Lämnade Vittangi någon gång vid halv nio. Allt flöt på bra fram till Svappavaara. Sedan blev tungt. Uppför och motvind. Och så regn förstås. Men jag slapp punkteringar.
Trodde att regnet skulle släppa snart, men i Lappeasuando (efter nästan fem mil) var jag tvungen att kila in på vägrestaurangen och rigga om. Det jag hade på mig var genomblött. På med regnkläderna.
Efter nästan fem tunga timmars cykling med usel medelhastighet nådde jag Gällivare. Där mötte Tommy Holmgren (klicka på fliken Idrottsprofiler), den förre Blåvittstjärnan, upp.
Han guidade mig runt i stan. Vi åkte till grannorten Malmberget och LKAB-gruvan, upp till skidbacken Dundret där snön fortfarande fanns kvar på sina ställen och till Gällivare IP där Tommy spelat många matcher.
Sedan bar det av hem för käk. Det blev hustrun Evas älgköttbullar och potatismos med egenkokade lingon. Vilken gästvänlighet!
Strax efter fem ringde Radio Göteborg och ville ha en rapport. Reportern Peter Stenberg frågade om jag skulle hinna se matchen 20.45 i morgon, onsdag.
Vilken match, frågade jag. Hade precis för mig att Sverige spelade i dag mot Ryssland. Snacka om att man är offside på cykelsadeln...
Du kan ladda ned och lyssna på klippet.
I morgon bär det av till Jokkmokk.
DAG 2. FRÅN VITTANGI TILL GÄLLIVARE.
Distans: 102 km.
Cykeltid: 4,43,55.
Medelhastighet: 21,63 km/tim.
Medelpuls: 135.
Brända kalorier: 3 866.
Kommuner längs dagens färd: Kiruna, Gällivare.
Totaldistans sedan den 16 juni: 209 km.
Tofsmyggen anfaller
Nedre Soppero och Silkkimuotka är invaderat. Av tofsmygg. Som tur är sticker de inte. Men de är bara en föraning om vad som komma ska.
Purrade Simonsons i okristlig tid. Vi käkade frukost och sedan bar det av till Treriksröset för deras del och på tvåhjuling för mig.
Det kändes skönt att lufta lungorna efter fyra dagars stillasittande i en bil. Det var småkyligt i luften, så jag körde med långa cykelbyxor och överdragsjacka.
Det var långt mellan byarna. Den första efter Karesuando, Idivuoma, hade en gammal ishockeyrink. I några bergsskrevor öster om vägen låg snö kvar.
I Övre Soppero var det full aktivitet. Fem tonåringar körde förbi mig, två satt på en fyrhjuling, två på en trimmad moppe och den femte, som satt på en cykel, honkande på moppekompisarna.
I Nedre Soppero, som har kanske 50 invånare, och grannbyn Silkkimuotka, som bara består av några gårdar, steg jag av. Träffade Stig Snällfot, den första idrottsprofilen som porträtteras (klicka på fliken idrottsprofiler).
Stig har verkat som ideellt arbetande idrottsledare i Nedre Soppero IK i många år. Hans son, spjutkastaren Mikael Snällfot, är Kiruna kommuns ende svenske mästare i friidrott.
På Stigs hus fanns miljoner tofsmygg. De sticks inte, men Stig berättade att de bara stannar några dagar – sedan kommer de vanliga myggorna. Och då blir det jobbigt…
Längre ner mot Vittangi blev E45:an riktigt risig. Vägarbetarna har en grannlaga uppgift att få Inlandsvägen körduglig.
Slapp regn under hela den första dagens dryga tio mil. Det var svalt och fint cykelväder.
I Vittangi skulle jag checka in på Trollsparven, där jag bokat en campingstuga. Ingen hemma i receptionen…
Tog en nyckel i ett skåp bredvid receptionsentrén. Nyckeln gick till en helt annan stuga. Jag barrikaderade mig där och steg in i duschen.
Sedan bar det av in till Vittangi city för att köpa lite krubb. Snabbköpskassörskans dialekt verkade bekant – hon var från Göteborg.
Kärleken hade fört henne 165 mil norrut. Det var fem år sedan och hon är kvar ännu. Det enda hon inte gillar är att det tar så lång tid för våren att komma hit. Hon tyckte inte den hade kommit än.
Vittangi kan erbjuda bio (bara på vintern), en lunchrestaurang där pizza kan beställas (fast bara när den ena av de två delägarna arbetar) och ett älgmuseum.
Förra året blev Vittangi årets by. För vad och vilka motkandidaterna var har jag ingen aning om.
I Vittangi skola går ungdomarna ut nian – sedan drar alla till Kiruna. I morgon drar jag till Gällivare.
DAG 1. FRÅN KARESUANDO TILL VITTANGI.
Distans: 107 km.
Cykeltid: 4,19,12.
Medelhastighet: 24,85 km/tim.
Medelpuls: 140.
Brända kalorier: 3 429.
Kommun längs dagens färd:
Kiruna.
))
