Vid vägs ände

Äntligen är jag framme. Och här i Karesuando gör kvällstidningarna skäl för namnet – de kommer nämligen om aftonen.

Japp. Så var man här. Det är här, i Karesuando, som Inlandsvägen startar. På andra sidan Muonioälven ligger Finland och vi är elakt långt norrut.

Vi kom fram vid sextiden. Tänkte köpa kvällstidningen. Hallå eller! I Göteborg anländer de till butiker vid åttatiden på morgonen.

Kvinnan i macken skrattade till lite.
– Vi stänger macken här klockan åtta på kvällen. Sedan öppnar vi igen för 15 minuter kvart i nio. Det är då kvällstidningarna kommer…

I Karesuando bor cirka 300 invånare, enligt mackföreståndaren. Men det finns många byar runt omkring.

Här finns slakteri, tryckeri, arbetsförmedling, vårdcentral, bibliotek, skola, simhall, vårdcentral – och en utehockeyrink, som dock har sett sina bästa dagar.

Nu är klockan halv tio. Här är ljust. Och ganska kallt. Tempen står på nio grader.

Har faktiskt tvättat några kallingar, strumpor och en t-tröja – den enda jag har vid sidan av tre cykeltröjor. Tvätten lär inte ha torkat tills i morgon.

Vi slaggar på vandrarhemmet. Utbudet av köksredskap är sådär, men den enda kastrullen som fanns dög för kocken Tore att fixa pasta i.

Javisst – hockeyspelaren jag frågade efter: Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg. Har spelat i Skellefteå, Brynäs och Örebro, precis som kunnige Lasse Bred kommenterade. Den senaste säsongen tränade ”Krobbe” Lövånger, där vi övernattade till i lördags.

Nu orkar jag inte hitta på fler idrottsnördfrågor. Är väl risk att man förlorar läsare…

I morgon skiljs familjen Simonsons och mina vägar åt. De drar till Treriksröset, jag söderöver.

Tja, då är det väl bara till att börja trampa. Sätt på säkerhetsbältet och häng gärna med på den här bloggen.

För er som vill skicka personliga mejl går det bra till adressen hakan.hermansson1@telia.com. Hinner kanske läsa, men lovar inte att svara.

Tommy sitter inte och ugglar

Starkt psyke krävs för långfärdscyklister. Tommy Olsson, som snart är framme vid sitt mål, har prövats hårt. Häromdagen blev han överfallen.

Simonsons var rejält på hugget och vi lämnade pittoreska Lövånger redan halv tio. Drog sedan mot Skellefteå. Plötsligt kände jag ett fruktansvärt sug efter Inlandsvägen även på uppvägen till Karesuando. Så i stället för att följa E4:an norrut vek vi av mot väster.

Mötte en hel del renar på vägen. Annars var det mest skog.

Kom fram till vandrarhemmet i Jokkmokk i god tid innan Sverige-Spanien börjat. Följde den tillsammans med en annan långfärdscyklist, Tommy Olsson från Örebro.

Han lämnade Gnällbältet den 30 maj och ska slutföra sin tripp på tisdag i Kiruna. Dagen därpå ska han fira sin 50-årsdag med sin familj som kommer upp. Totalt betar han av 170 mil. Det finns fler kufar än jag…

Tommy har cyklat en hel del på mindre vägar och har tagit en sväng in i Norge. Han har haft en underbar resa – men strapatsfylld. Fyra elaka punkteringar, skräckfyllda möten med såväl tjäder som ren – samt överfall av en lappuggla.

– Jag satt i godan ro och cyklade när den anföll mig. Men jag lyckades vifta bort den. Nog vaknade man till ordentligt, skrattar han.

Vi cykelnördade oss och kollade in varandras utrustning. Tommy kom med en mängd goda råd.

Förlusten mot spanjorerna gjorde oss förstås inte speciellt muntra. Snart kom nästa bakslag. Det visade det sig att Tommy hade fått pyspunka på sin nylagade slang.

De hela reservslangarna var slut och de tidigare lagade i klent skick. Och i morgon är det söndag och omöjligt att få tag på ny innerslang. Det är i motgång man härdas…

Jag erbjöd en av mina två reserver, men dimensionen var inte den rätta. Fast Tommy ska ta sig till Gällivare i morgon. På något sätt.

Staden jag frågade efter i går var förstås Sundsvall. Öisarna som spelat i stadens kamratförening är Rolf ”Bronco” Hansson, Lennart Ottordahl, Bosse Börjesson, Bo-Leine Larsson och Berry Larsson.

I dag undrar jag om ni vet namnet på Sveriges, i mitt tycke, genom tiderna främste hockeydribbler. Det finns än i dag inget motstycke till hans klubbteknik. Han har spelat i tre klubbar som vi passerat längs E20 och E4. Den senaste säsongen var han tränare för ett lag från en ort längs vår färdväg.

I morgon kväll bloggar jag från Karesuando. Sedan är det slut på stillasittandet.

Möte med en legend

Vilken dag! Vi klappade om Gunnar Nordahl och besökte Sveriges äldsta värdshus där den store Carl von Linné övernattat. Tyvärr missade vi honom hårfint.

Jag var uppe med tuppen och åt tidig frukost med Bosse och Ingegerd, som vi övernattade hos i Alunda. Simonsons var som vanligt lite sena ur sängarna. Det skulle få ödesdigra konsekvenser visade det sig senare på dagen.

Gav oss ut på E4:an norrut och passerade Dragongate, en pagodliknande byggnad söder om Älvkarleby. En bit före Sundsvall blev vi hungriga och svängde in på Dingersjö Wärdshus.

Där slog historiens vingslag. Enligt ägaren Benny Friberg är detta Sveriges äldsta värdshus. Den första byggnaden uppfördes 1648 och nuvarande huvudbyggnad i början av 1700-talet.

– Synd att ni kom lite sent. Ni missade Carl von Linné precis. Han övernattade här den 17 maj 1732, berättade Benny.

Vi fick i alla fall i oss en härlig lunch. Proppmätta satte vi oss i bilen igen. Sedan gick färden via Sundsvall och Timrå upp till Örnsköldsvik. Där var det trafikkaos strax innan centrum. Kanske Foppa var hemma på besök?

I Ö-vik finns en hoppbacke i centrala stan. Döm om vår förvåning när vi såg att liftarna var igång. Inte så konstigt kanske, med tanke på att underlaget numera består av plastgräs.

Så backen verkar vara igång året om. Men vi såg varken till någon v-stilshoppande Jan Boklöv eller någon annan aktiv.

Vandrarhemmet i Umeå fick vi nobben av. Fullbelagt. Så vi fortsatte norröver.

Efter Umeå tog vi en tvåkilometers avstickare till Hörnefors. Därifrån kommer bröderna Nordahl, de förmodligen främsta fotbollsbröderna i Sverige någonsin. Gunnar, den störste av dem alla och fortfarande avgudad i Italien efter sina kanonår i Milan, står staty utanför kommunhuset.

Kunde inte motstå att planka in på Nordahlsvallen, ortens klassiska fotbollsarena. Tänk att ha trampat samma plan som den store. Sedan ett år tillbaka har visserligen naturgräset bytts ut mot konstgräs, men den här stunden var ett högtidstillfälle för en fotbollsdyrkare.

Kom fram till vandrarhemmet i Lövånger, mellan Umeå och Skellefteå, efter imponerande 66 mils körning. Slog på tv:n för att kolla på Holland–Frankrike. Kunde chockade konstatera att burken inte fungerade.

Nu är klockan kvart över tio på kvällen. Myggen slåss utanför och här är ljust som vid lunchtid i Göteborg. Norrland är fantastiskt – trots frånvaro av tv-reparatörer.

Svaret på gårdagens fråga var givetvis Hallstahammar. Min gamle sportchef på Arbetet Ny Tid, Lasse Bred, knäckte den nöten utan problem.

Här är något att klura på tills i morgon: fem gamla öisare som lirat fotboll i IFK-förening i en stad som vi passerade i dag. Stad och namnen på spelarna, tack! Två rätta namn räcker. Den första korrekt inlämnade lösningen belönas med en cykelsadel.

Kom jag iväg i tid eller?

Allting tar alltid mycket längre tid än vad man planerat. Men nu är vi i alla fall på väg norröver. Och så är Upplands bästa dinner-and-bed-and-breakfast placerat på kartan.

Intensiv halvdag, som blev mer än bara halv, på jobbet. Hade bestämt med grannen Tore, som ska upp till Treriksröset med sina barn Eric och Rebecca, att vi skulle ge oss av klockan två. Tjenare – vi kom iväg klockan fyra…

Det tog nämligen tid att packa bilen. Och göra ärenden i Lerum city. Och vända om för att hämta kvarglömda prylar.

Äntrade E20 och åkte österut. Målet för dagens etapp var Alunda, strax norr om Uppsala. Där väntade Bosse och Ingegerd med kvällsmiddag och logi. Bosse, inte vår katt alltså, och Ingegerd är föräldrar till en annan granne, Jocke. Snacka om grannsamverkan på hög nivå.

Tog en hastig sväng om Alingsås och Habiliteringen för att ta adjö av hustrun på hennes jobb. Rastade i Mariestad där vi käkade Tores utmärkta pastasallad och mackor.

Från bilens högtalare hördes skotska bandet Runrig. Becka hade med sig en hel del cd-skivor. Nickleback, Sum41, Nightwish, Metallica, Green Day och Michael Jackson stod på repertoaren.

Och så lyssnade vi på en del EM-fotboll, förstås. Tyskarnas förlust mot Kroatien var givetvis en skräll.

Kom fram till Alunda strax efter tio. Bosses och Ingegerds gästfrihet var storslagen. Grillen var på, men vi inledde med färskpotatis och sill.

Bosse och Ingegerd har gedigen idrottsbakgrund. Båda har spelat i Upplands-Ekeby IF. Ingegerds pappa, Fredrik Moberg, var riktigt duktig på 1 500 meter.

Vi satt långt in på småtimmarna och tittade i den färska utmärkta boken ”Gimospelen – en klassiker i svensk friidrottshistoria”, skriven av Lars Wikfeldt och Yngve Vällstrand.

I morgon drar vi norrut längs kusten. Målet är Umeå, björkarnas stad.

Lite att fundera på tills i morgon med anknytning till dagens etapp: Gemensam nämnare för Thore Skogman, fotbollsguden Torbjörn Nilsson, landslagsmålvakten i handboll Dan Beutler och frugans mormor Ellen Karlsson.

Svaret på orten jag söker får ni gärna lägga in i kommentarerfliken här nedan. För den som går bet kommer lösningen i morgon. På den här bloggen. Sommarens hetaste.