Peter Settman är en suverän konferencier. Han höll stilen i går på idrottsgalan. Men andra saker var riktigt usla.

Att inte pristagarna bemödar sig med att komma och hämta sina utmärkelser talar sitt tydliga språk; de bryr sig inte.

Urvattnade sketcher, idrottare som är usla på att hålla tacktal – gårdagen var ungefär som vi vant oss vid de senaste åren.

Stockholms länspolismästare Carina Götblad berättade om sina månader i rullstol efter olycka. Hon hade bland annat problem att ta sig upp för en alldeles för brant ramp.

När sedan simmaren Anders Olsson skulle ta sig upp till scenen för att ta emot utmärkelsen "årets idrottare med funktionshinder" ur Götblads hand fick han ta hjälp – för att rampen var för brant.

Ridå! Den som var ansvarig för rampbygget ska nog ägna sig åt annat framöver…

Kul i alla fall att Helena Jonsson fick Jerringpriset. Jag ringde och röstade på henne. Och stöttade på det sättet de drabbade i Haiti.

Sådana hälsningar värmer. Speciellt när de kommer från genuina idrottsmänniskor.

Gunnar Larsson har en lång och gedigen idrottsbakgrund. Hisingspojken Larsson började i Lundby IF och var ordförande i Blåvitt under glansperioden på 80-talet och fram till 2000-talets början.

Gynke, som vi kallade honom internt på Arbetets sportredaktion, var även Sveriges högste idrottsbas mellan 2001 och 2005 – alltså ordförande i RF.

Politiskt aktive Larsson var under flera år ordförande i Göteborgs kommunfullmäktige. Socialdemokrat förstås.

I brevet från Gunnar låg dessutom en helsida ur Provinstidningen Dalsland. Tidningen, med säte i Åmål, hade ett stort reportage om mitt cykelprojekt som min förre kollega på Arbetet, Curt Carlsson, skrivit. Gunnar Larsson är ordförande i tidningens styrelse och ville att jag skulle få veta att jag var omskriven i Dalsland.

Tackar man för.

Raggade upp Larssons mobilnummer via min gamle GP-kollega Uffe Jörnvik. Är det någon som har koll på blåvitt folk är det Jörnvik.

Fick tag på Gunnar Larsson. Han satt på en badstrand i Egypten. Det är honom väl unt att få lite värme – men själv hade jag inte för allt smör i Småland velat vara utan de underbara vinterdagar vi begåvas med just nu.

En konstellation som fick fotbollsgalna ynglingar att drömma om att själva någon gång få plats i en liknande skrift. Ni har väl inte glömt fotbollsallsvenskans samlaralbum från 1968?

Går ut till barskåpet och häller upp en snålt tilltagen Amaretto till kaffet. Egentligen är det dags att göra slut på denna sliskiga italienska likör – den är inget vidare i smaken.

Drycken sprider en svag, men ändå klockren, arom av gammalt hederligt björnklister – och just detta faktum kan få vem som helst att bli nostalgisk och drömma sig bort en 42 år sisådär.

Alla elevers egendom i skolan vid den tiden stavades björnklister. En grön burk innehållande en vit kletig massa, som smetades ut med en röd liten spade.

Det fanns ett burkexemplar hemmavid också. Det användes för att klistra in fotbollsbilder i samlaralbumet. En helig skrift, som vårdades ömt och kärleksfullt.

Skolböckerna var en sak, albumet en helt annan. Det var en bibel. I dag kan konstateras att produktionen från Williams Förlags AB av årgång 1968 är kult.

Här snackar vi om 9x6 centimeter stora, läckra, rena fotbollsbilder med stil – och spelare i dräkter utan hysterisk reklam.

Snabb förökning
Veckopengen räckte till ett par paket, vart och ett innehållande knappa halvdussinet bilder – varav någon alltför ofta var en dublett. Bilderna var gjorda i rejäl kartong. De förökade sig snabbt.

Så småningom bildade de en gummibandsförsedd bunt, som låg likt en tegelsten i fickan. En ytterst behaglig tegelsten.

Det gick att dryga ut veckoinförskaffningen. Tomglas betalade sig hyfsat, speciellt om man visste var fylltrattarna satt och halsade sina pilsner.

Fast samlingen kunde också utökas på ett raffinerat, men kanske inte helt ärligt, sätt. Den jovialiske, fetlagde gamle mannen i tobaksaffären hemmavid var nämligen svår på läsken.

Särskilt törstig var han på lördagar. Och då denne man befann sig i sin dimmiga värld var han inte så noga. Därför slank det ibland ner ett gäng extra bildpaket i bakfickan på detta gulddygn av veckodagar.

Kostade en och femtio
Albumet gick löst på 1:50 riksdaler. Bara omslaget är en rysare. Bland idolbilder på Dag Szepanski, Agne Simonsson, Thomas Nordahl, Ronney Pettersson och Björn "Lill-Garvis" Carlsson basuneras med mager stil ut säljande budskap som "toppsnygga porträtt", "fräna matchbilder", "200 fartiga färgbilder" och "Samla! Byt! Vinn 1 000 kronor".

Yessss! Ljuvliga 60-tal. På en av inledningssidorna syns Bosse Larsson i ledig skånefrilla sitta hemma i finsoffan med fru, båda glatt leende åt sonen – eller dottern – som bär en läderkula i famnen.

Där finns också en förteckning över alla professionella svenskar 1968. De var hela fem stycken. Kommer ni ihåg dem? (Om inte, kolla fotnoten längst ner i artikeln).

Första laget ut är Landslaget. Sist i den blågula raden hittar vi en, också i dag, välkänd herre. Och ni hajar väl vilket namn som döljer sig bakom följande distinkta text:

"23 år, stud. Mittfältsman i Öster. Flitigt anlitad i U-landslaget. A-debut i fjol. 4 landskamper." Visst. Självklart är det före detta förbundskaptenen Tommy Svensson.

Just bildtexterna är ett kapitel för sig. Klichéerna flödar; det är burväktare hit, stopper dit, hårdför, påläggskalv, slitstark, hårdskjutande, talangfull – där finns hela batteriet av dåtidens klyschor.

Genialiska – inte patetiska
Men de här texterna svävar i ett saligt gränsland, någonstans där det patetiska övergår till genialitet. Vissa är så dåliga att de rentav är bra. Bara man anstränger sig.

Som den här: "Förste lapplänning i blågult. Född i fjällbyn Ormsjö. 4 landskamper." (Sven Lindman).

Eller presentationen av 29-årige AIK-muraren Olavus Olsson: "Kraftfull och hård extrastopper. Mycket god huvudspelare."

Eller den här: "Oerhört slitstark center, som dukar för sin omgivning." (Ulf Hultberg, Norrköping).

Formuleringen för Elfsborgsförsvararen Wigar Bartholdson är en höjdare; rapp som en pisksnärt och säljande som ett extranummer av en postorderkatalog från Ellos. Hör bara: "Förr målfarlig center. Sedan granithård back. Nu god mittfältsman."

Pang-pang-pang. Klart att det fastnade. Precis som tyska dativstyrande verb sitter dessa formuleringar där i skallen. För evigt.

Bebben kungen
Att IFK Göteborgs kelgris Bertil Bebben Johansson var en "utmärkt tekniker, mycket populär, även lagets tränare" kunde sägas i sömnen. Bebben var, och är (trots Torbjörn Nilsson), fortfarande världsbäst i hela Göteborg.

Omdömen om de spelare som inte var så populära memorerades också. Flåbusen, djurgårdaren och blivande landslagsmannen Claes Cronqvist fick sin stämpel tidigt: "All-round skåning. Fruktad för sin hårdhet."

Malmö FF:s mittback Krister Kristensson – hatad av alla norr om Hallandsåsen när han inte spelade i landslaget – är begåvad med följande presentation: "F.d. brottare. Mycket hård." Hur poppis blir man hos icke-MFF:are av den texten?

Den kanske mest elake fanns dock i Gais. Han hette Gunder Högström. Om honom står att läsa: "24 år, kommunalarbetare. Uteförsvarare. Allsvenskans mest fruktade s.k. överrock."

Gunder var förmodligen det ruffigaste som någonsin skådats i grönsvart dress. En flåbuse som gick fram likt en slåttermaskin. När andra allsvenskar ruffade var det rena söndagsskolebjäfset jämfört med råskinnet Högströms attacker.

Gunder = inget gräs
Det sas mycket om Gunder Högström. Den vanligaste – och förmodligen den snällaste – epitetet om honom löd så här: "det växer inget gräs där Gunder Högström gått fram."

Förbluffande är hur strömlinjeformat fotbollsspelare klippte sig på den tiden. Det handlade kortklippta, vattenkammade, sidbenade frisyrer.

De få som i viss mån avviker från prydligheten är IFK Göteborgs blivande skyttekung Reine Almqvist och Hälsingborgs (jo, laget stavades med ä på den tiden) reservmålvakt, den 19-årige Ronny Sörensson – som sedemera försvann till Landskrona BoIS. Undrar om det inte spisades ett och annat Beatles-vax hemma hos både Reine och Ronny?

Örgrytes Bo Åkervall och Östers Jan "Tarzan" Fransson är, i princip, de enda i albumet som inte är slätrakade. 90-talsrätta bockskägg pryder bådas hakor; Åkervall ser ut som en adjunkt i bysantisk byggnadsterminologi.

Frapperande är också att studera spelarnas yrken på sent 60-tal. Då jobbade lirarna. Att Norrköpings energiske back Bo la Fleur var tidsstudieman visste de flesta fotbollsintresserade på den tiden.

Fast redan då började ju "skenanställningar" komma i dagern. I Åtvidabergs "korplag" arbetade alla på Facit. Sten-Åke "Söla" Andersson (vilket ljuvligt smeknamn), Veine Wallinder och gossarna titulerades hålkortsoperatörer, systemare, programmerare etcetera. Titlar som i praktiken inte betydde någonting. ÅFF:arna kom till arbetsplatsen och satt av sin tid – flera av dem visste ingenting om sina "jobb".

Lätt att bli sittande
Så går det att hålla på. Bläddra albumet runt, sida efter sida. Allt medan kända fotbollsnamn, klyschor och minnen fladdrar förbi.

Några år senare (1971) kom Williams Förlag ut med ett nytt album. Det kostade hela 2:50 – och det mesta var förändrat.

Nu var det de långa polisongernas tid i landet – jösses vad mycket som kunde hända under tre år. Bilderna krymptes, dessutom kryddades albumet med internationella inslag från Brasilien, England, Holland och Italien.

Men av någon anledning användes inte björnklister till det här albumet. Och då var det ju en helt annan grej.

Fotnot: Inge Danielsson (Ajax), Kay Wiestål (Oakland Clippers), Lars Heineman (Detroit), Tom Turesson (Austria Wien) och Sven Lindman (Rapid Wien) var de svenska proffsen 1968.