Daniel och Jörgen starka fyror
Sista semesterveckan är avverkad. Tillbringad i ett litet sommarhus på västkusten med cykelturer, ljuvligt friska bad, björnbärsplockning – och faktiskt i ett litet OS-rus.
Inför OS i Barcelona 1992, som jag bevakade för tidningen GT/iDAG, gjorde jag ett förhandsreportage på bordtennisspelaren Jörgen Persson. Jag och en fotograf var hemma hos genomtrevlige Persson i huset i Halmstad och tog bland annat bilder på Jörgen nere på Tylösands läckra sandstrand.
Då, i Spanien, gjorde Jörgen ingen succé (han blev i och för sig femma). Men i Peking-OS, 16 år senare, svarade 42-åringen för en formidabel insats. Ingen hade ju trott att svensken skulle ha något med medaljstriden att göra.
Det var först under Jörgen Perssons matcher som de olympiska spelen tände till för min del . Hans fjärdeplats är värd all beundran.
Annars har det inte blivit många OS-timmar i tv-soffan. Har prioriterat ett lite mer aktivt liv den senaste veckan.
Det har blivit en hel del cykelturer med frugan. Från cykelsadeln har man bra koll på alla dikeskanter. Och där har det funnits massor av björnbär. Just björnbär är min favorit bland bärsorter.
En hel del bad har det också blivit. Vattnet här på västkusten håller fortfarande en klart acceptabel temperaturnivå. 17 grader är helt okej. I dag var det helt fantastiskt med stekande sol på klipphällarna.
I morgon börjar kneget igen. Tillbaka till vardagen. Min målsättning är att cykla i alla fall två gånger i veckan till jobbet (3,4 mil enkel resa).
Fick förresten en rapport från Daniel Viklund, som jag intervjuade i Porjus. Han var med i starke man-SM-finalen i Norrköping i går. Daniel blev fyra, precis som Jörgen Persson.
– Jag är jätteledsen. Tog ju brons i fjol. Jag vann två grenar, fast det räckte inte. Men besvikelsen går väl över, säger "Kraftverket från Porjus".
Klickar här för att se bilder på Daniel från etappen mellan Gällivare och Jokkmokk den 18 juni.
CYKELOLYCKOR LÅGPRIORITERADE
I dag, exakt fyra veckor efter det att jag blev nermejad av en bilist, förhördes jag av polisen. Snacka om att påkörda cyklister är lågprioriterade av ordningsmakten.
På min tredje sista sträcka på färden från Karesuando till Lerum, mellan Sunne och Åmål rammades jag av en bilist. Påkörningen inträffade vid Västra Ämtervik, en vacker söndagsmorgon den 29 juni.
I dag på morgonen strax före klockan nio – alltså en månad efter olyckan – ringde ordningsmakten från Sunne upp. En trevlig konstapel ville förhöra mig.
Och det fick han ju. Jag fattar förstås att trafikolyckor av den här digniteten inte ligger överst på polisens prioriteringslista. Men en månad…
Var hos goda vänner och åt fantastiskt läcker grillad mat. Efteråt roade sig ungdomsgänget med att se på filmen Jackass 2. Där kan man prata om skruvade prestationer.
Sydeuropeisk värme har nått Lerum. Nu är det snart midnatt och kvicksilvret ligger fortfarande över 20-strecket.
Om temperaturen inte går under 20 grader under natten definieras det som
tropisk natt. Det tackar vi för lagom till semestern.
I morgon ska jag träffa jämtarna Leif Nilsson och Olle Calming, idrottsprofilerna som jag porträtterade i Ytterhogdal respektive Strömsund.
Såg att brassegänget Ytterhogdals IK började höstsäsongen av
division 3 Mellersta Norrland fint genom att ta tre poäng (2
-1) borta mot Frösö. Nu är det bara fyra pinnar upp till ledande Älgarna, som dock har en match mindre spelad.
Vlatko x 2 rockar fett – men Uefa suger
I kväll bänkar jag mig framför tv:n och ser när Andra Generationen med två Volvokollegor rockar loss på Allsång på Skansen. Samtidigt hoppar jag jämfota av ilska över Uefa:s pampvälde.
På Volvo Personvagnar i Torslanda, där jag jobbar, finns två medarbetare som heter Vlatko Ancevski och Vlatko Gicarevski. Den förstnämnde arbetar på Produktutveckling, den andre på bana 1:6.
De båda har rötterna i Makedonien – deras föräldrar kom hit för att börja arbeta på Volvo. Vlatko och Vlatko har gått samma yrkesväg. På fritiden lirar de i ett band som heter
Andra Generationen.
I vintras gjorde de succé på den svenska Melodifestivalen. I kväll charmar gruppen Anders Lundin, den femsiffriga publiken på Skansen och miljoner tv-tittare. Det går inte att ta miste på den glädje som Andra Generationen utstrålar på scen.
Ett annat band som jag gillar är Queen, de gamla hjältarna från 70-talet (kika på Bohemian Rapsody
här.) Och
Teddy Bears med
Hey Boy är en suverän låt att spinna till – kanske någon av ledarna på Friskis & Svettis i Lerum kan peta in den låten i något av höstens pass?
Skotska
Runrig är en annan favorit – den gruppen kom jag i kontakt med när jag bevakade IFK Göteborg mot Aberdeen i Europacupen 1986. Missa inte
You Tube-klippet med låtarna City Of Lights och Dance Called America.
Under den natt jag åkte tåg mellan London och Aberdeen mördades Olof Palme. Det var en chock att komma fram till Skottland och läsa om mordet på den svenska statsministern i de skotska tidningarna.
Apropå fotboll. Det europeiska fotbollsförbundet, Uefa, har i mitt tycke gjort årets blunder.
Den mäktiga organisationen har flyttat fyra matcher från Borås Arena vid nästa sommars U21-EM sedan hamburgerkedjan Max förståeligt nog vägrat att gå med på att stänga sin affärsverksamhet inne på arenan i samband med EM-turneringen.
Orsaken till Uefa:s maffialiknande beteende är att en av EM:s huvudsponsorer heter McDonald’s. Hörde jag något om fri konkurrens?
Bravo, Max! Stå på er! Skulle jag bli sugen på en burgare är det Max som gäller framöver. MCD är däremot company non grata.
Uefas agerande är pampaktigt och rent pinsamt. Detta hade aldrig hänt om Lennart Johansson fortfarande varit ordförande.
Bästa bmx-banan byggs – i lerum
Sveriges mest avancerade BMX-anläggning står snart klar på Lessudden i Lerum. Genom ideellt arbete från medlemmar i Lerums CK ska arenan vara färdigbyggd om två månader. Men det blir en kamp mot klockan.
– Den här banan kommer att bli den bästa i hela Sverige. Totalt kostar den runt 2,5 miljoner kronor att anlägga. Plus alla timmar som vi klubbmedlemmar jobbar, berättar Janne Franzén, ordförande i
Lerums CykelKlubb.
För två år sedan gav Lerums kommun klartecken till banan. Innan dess hade Janne Franzén lagt ner åtskillig tid på att lobba för projektet.
Arbetet är i full gång när jag tar mig en cykeltur längs sjön Aspen. Förutom Janne sliter Bosse Thorsen och förarna
Jonas Franzén, Daniel Karlsson, Henrik Thorsen och Sebastian Sandberg med anläggningen, som ligger vägg i vägg med Lerums segelklubb, LESS.
– Men vi skulle behövt fler frivilliga som kommer ner. Banan ska vara klar helgen 20-21 september, då vi arrangerar avslutningen i Svenska cupen, säger Jonas Franzén.
Han och klubbkompisarna arbetar mellan 25 och 30 timmar i veckan med att färdigställa anläggningen – vid sidan av sina fulltidsarbeten. ”Paddning” av underlaget – gruset måste vara kompakt och packat för att tåla påfrestningarna – tar mycket tid.
Dessutom måste Jonas, Dick Taxén och Henrik Thorsen förbereda sig för nordiska mästerskapen, som avgörs i Danmark den 8-9 augusti.
Jonas och Dick – den senare bor i Stockholm, men letar lägenhet i Lerumsområdet – håller landslagsklass. Men ingen av dem, eller någon annan svensk, deltar i olympiska spelen Peking. BMX har fått
OS-status och deltar för första gången i år.
Men till
London 2012 kanske vi får se någon Lerumsåkare?
Läs mer om BMX-anläggningen i Lerums Tidning:
BMX-bana dröjer,
Nystart för cykelsporten i Lerum.
Daniel klar för SM-final
Det går bra för de idrottsprofiler jag intervjuade under min cykeltur. "Kraftverket från Porjus", Daniel Viklund, har tagit sig till SM-final.
Snackade med
Daniel Viklund, den idrottsprofil från Porjus som jag intervjuade på sträckan Gällivare-Jokkmokk. Just nu har han semester och är i Kiruna tillsammans med sin flickvän Paulina och dotter Astrid.
Han får lite välförtjänt vila från sitt tuffa jobb som underjordsmekaniker för Vattenfall och tunga kval till SM-finalen i Sveriges starkaste man-tävling i Norrköping den 23 augusti.
– I senaste kvalet blev jag trea. Det känns jätteskönt att vara klar för finalen. Jag har varit väldigt sliten, så jag behöver min semester, säger Daniel.
Ett kval återstår, i Hudiksvall. Daniel kanske ställer upp – bara för att det är så kul att träffa sina kombattanter.
– Vi ska neråt kusten med familjen, så det kanske blir ett besök i Hudik. Vi får se. Har inte bestämt mig ännu. Annars laddar jag för Norrköping.
Även min profil i Storuman, Armbryterskan från Ensamheten, har det gått jättebra för.
Heidi Andersson lyckades ju med sin "väteskedeff", bantade ner sig till 60 kilo och vann EM i Sarpsborg. I vänsterhandstävlingen blev hon fyra.
För två veckor sedan blev Heidi och hennes make Björn Ferry, skidskyttestjärnan, dopningstestade. Läs mer om Heidi på hennes
hemsida. Och missa för jösse namn inte bilderna på eldsvådorna i Ensamheten (rubricerade "Superheta bilder", daterade 5 juli).
När vi ändå är inne på eld vill jag poängtera vilken fantastisk ambassadör Heidi är för sin sport. Hon brinner verkligen för armbrytning.
Har även pratat med
Gunilla Wallengren (profilen i Trollhättan). Hon har varit på träningsläger i Falkenberg och laddar för fullt för Paralympics i Peking i september.
Olle Calming (profilen i Strömsund) ringde upp och kollade hur det var med min axel. Han är i Göteborg, så vi kan förhoppningsvis träffas snart. Kanske i samband med en Gais-match…
En som ska se på Gais är profilen i Ytterhogdal,
Leif Nilsson (som också var lite orolig för mitt hälsotillstånd). Han är utsänd matchdelegat från Svenska Fotbollförbundet när makrillarna möter Gif Sundsvall på Ullevi den 28 juli. Vi ska träffas då.
Jag var nyfiken på att se Fifa-domaren och profilen i Mellerud,
Lena Arwedahl, i aktion. Hon dömer för närvarande i Gothia Cup. Såg henne i en match mellan Eskilstuna och ett franskt lag. Det var imponerande att se storväxta 18-åringars respekt för den nätta dalsländskan.
I dag har himmelens portar öppnat sig över Göteborg och Lerum. Tur att man inte har semester...
Gothia Cup får Göteborg att spraka
Vilken stämning det är i stan! Göteborg är invaderat av fotbollsungdomar från världens alla hörn. Och min axel blir stadigt bättre.
I dag har jag träffat min gamla kollega och chef på Arbetet Ny Tid, Lasse Bred. Vi tog en pilsner och kollade på några Gothia Cup-matcher.
Världens största ungdomsturnering i fotboll sätter verkligen färg på Göteborg. Och liret är på sina håll rasande läckert. De flesta ungdomarna har ännu inte blivit "förstörda" av system och taktik – men tyvärr tar en del efter negativa sidor av storstjärnors beteende.
Lasse Bred har börjat blogga. Du kan läsa hans ofta tänkvärda texter om idrott, politik och vardagsliv på webbplatsen
Bredsida.
Det är fortfarande ganska många som går in på den här bloggen. I går var det ett knappt 50-tal. Får se till att försöka uppdatera lite oftare – men det hände onekligen lite mer när jag cyklade tio mil per dag och träffade intressanta idrottsprofiler en bit norröver.
Totalt har den här sajten fått över 200 000 träffar. Sverige och USA toppar. Men jag har även haft läsare i Ryssland och Brasilien. Får kanske dra till med lite sambatakter för att locka fler från Brazil…
Besökte en sjukgymnast i dag. Fick övningar för att träna höger axel. Två veckor med rörlighetsövningar – sedan ska jag vara okej.
Journalanteckningarna från Torsby sjukhus låg i brevlådan häromdagen. Där står det inget om en fraktur på höger nyckelben, utan en vidgning av ledspalten i höger acromioclavikularled och subluxation. Ni fattar, va?
Sjukgymnasten förklarade skadan med att leden mellan nyckelben och skuldra vidgades och att ledbanden däremellan tänjdes ut. Tänk så lätt det är att missuppfatta en läkare.
Det här missförståndet understryker väl behovet av att få skriftlig information efter läkarbesök som jag skrev om den 6 juli. Jag är ledsen om jag desinformerat er, kära bloggläsare. Ingen nyckelbensfraktur, alltså.
Förresten, såg ni Björn Runges ruggiga film
Mun mot mun i helgen? Den korta scenen från fotbollsträningen är hämtad från Lemmingvallens grus, tio meter från Utbynäs SK:s klubbstuga. På det gruset har jag sprungit åtskilliga mil genom åren…
11414 – var god dröj
Dagens tips: bli inte nermejad av en bilist. Att cykla från Karesuando till Lerum är rena barnleken jämfört med att gå i klinch med sjukhus, försäkringsbolag och polismyndighet.
Jag är inte bitter. Och inte alls sur på bilisten som körde på mig. Men sviterna av påkörningen…
Pain in the ass.
Redan samma dag som jag blev påkörd, 29 juni, var jag i kontakt med den värmländska polismyndigheten i Karlstad. Tjänstgörande konstapel lovade att skicka en kopia av polisrapporten.
Tror ni det fungerade? Jag visste inte att snutarna i solstan använder brevduvor med borttappat lokalsinne som distributörer…
Sådär håller jag på. Ringer bilisten som mejade mig för att ta reda på vilket försäkringsbolag hon har. Får ärendenummer.
Ringer mitt eget försäkringsbolag. Får till uppgift att redovisa kostnader på det material som är skadat. Försöker leta fram gamla kvitton. Roligare kvällsgöromål kan man ha.
Ringer polisen. Numera är det 11414 som gäller – och du kan absolut inte ringa till ett poliskontor direkt. Nej då, 11414 kör vi på, landet runt. Och hur kul är det när man blir bortkopplad?
Ringer sjukhuset i Torsby. Begär att få min journal hemskickad. Jodå, det ska bli. Och det funkar ju bra – värmländska brevduvor, ni vet…
Får nog tänka på en revidering av Värmland som mitt favoritlandskap.
Nej då. Jag är inte bitter. För jag tycker att det är så himla kul att sitta i telefon och försöka knappa mig fram bland alla sifferval från datorrösterna.
Varför ska det vara så förbenat svårt att anställa en telefonist? En riktig människa av kött och blod som man kan tala med. Är det någon som egentligen frågat vad kunderna (telefonörerna) vill ha? Jag blir så trött.
Läs förresten en krönika som jag skrev i Volvo Personvagnars personaltidning Agenda Magazine om problemet
här (skrolla ner till texten med rubriken ”Robotrösterna regerar” eller klicka
här).
Nu när jag spytt lite galla vill jag vara lite len också. Måste än en gång tacka alla idrottsprofiler som ställde upp för intervjuer – och speciellt de som öppnade sina hem för mig.
Samt mina samarbetspartners. Ni ser deras loggor här till vänster. Utan hjälpen från dem hade det här projektet varit svårare att genomföra.
Jag var nere hos en av dem, Cykelstudion, häromdan. Lämnade in en skev och inte alls så vacker långfärdscykel för att kolla om den var möjlig att reparera. Då ringde Lerums Tidning. Resultatet av intervjun ser ni
här.
Lyssna också gärna på intervjun som
Radio Jämtland gjorde med mig efter olyckan. Det är min it-guru Kalle Andersson på Digitalize som samplat och fixat till det. Kalle är ett sådant superess – är det någon som ska bygga en blogg rekommenderar jag honom till hundra procent. Fast han är jädrigt busy...
Har fått en påstötning från en ivrig cykelentusiast som vill göra allvar av norska vännerna Kjersti och Arnes tips om att hoja från Kirkenes till Göteborg via Oslo. Det tål att funderas på.
Annars tycker jag Nya Zeeland runt på tvåhjuling hade varit ett häftigt projekt. Tänk er de härliga ödsliga alpvägarna på sydöns västkust.
Eller varför inte en utmanade tripp genom Sydamerika från Punta Arenas i söder till Caracas i norr. Eller att följa i Che Guevaras fotspår när han åkte motorcykel genom Sydamerika – filmen
Diarios de motocicleta är grymt bra.
Men ni där ute har kanske andra bra tips på häftiga cykeläventyr som kan inspirera läsare av den här bloggen – inklusive mig. Det börjar rycka i benen. Har ju inte suttit på en cykel på en vecka…
Såg i en kommentar att Maria från Staffanstorp inte är någon mindre än dottern till Leif Andersson. Han och kollegan Karl-Erik Olsson är två salta killar som jag träffade i Orsa och i Mora. De cyklade från Treriksröset till Smygehuk – på racercyklar och snittade 17-18 mil per dag. Du får gärna rapportera hur det gick för dem, Maria!
Nu har jag bränt en cd med bilder från Åsarna som jag ska skicka till Börje Svedjesten. Börje och hans idrottshistoriske kollega Thord Eric Nilsson hjälpte mig en hel del när jag planerade mina jämtländska sträckor.
Hade kontakt med förläggaren häromdagen. Nu börjar det verkliga jobbet. Missa inte
bokmässan i Göteborg i september.
Hur tänker sjukvården?
Är det bara jag som känner mig luftlandsatt efter ett läkarbesök? Av den information man får fastnar bara bråkdelen.
Kom att tänka på hur dålig information man får efter ett läkarbesök. När jag, något omtöcknad, lämnade Torsby sjukhus för en vecka sedan efter att ha blivit påkörd visste jag i princip ingenting förutom att jag ådragit mig en fraktur på mitt högra nyckelben.
Jag hade utrustats med en sorts kardborreband som stagade upp axeln samt några värk- och inflammationsdämpande tabletter. Axeln skulle läka ihop av sig själv – tack och hej. Gick in igen och frågade i receptionen vad läkare hette. Fick bokstavera och skriva ner.
Jag fick jättebra vård på Torsby sjukhus – men incidenten fick mig att fundera på hur bedrövlig sjukvården är på att informera sina patienter om vad de varit med om. Tänk er en äldre människa som träffat en doktor – hur mycket av det som sägs kommer patienten ihåg?
Varför har inte sjukvården ett standardformulär som fylls i och varje patient får med sig efter ett besök? Där bör stå vad undersökande läkare heter, kontaktuppgifter till läkaren, vad patienten behandlats för, hur patienten bör agera den närmaste tiden, vad patienten bör göra om komplikationer tillstöter samt när patienten ska på återbesök.
Att prata om sådant fungerar inte – har man varit utsatt för ett trauma går det inte att ta in sådan information. Naturligtvis borde den informationen vara skriftlig.
Jag kan inte vara den första som påpekar detta. Jag tycker det är otroligt att inte ett sådant system har införts sedan länge. Kan det vara så att det sitter för många betonghäckar på landstingen…
Såg ett inslag på Sportspegeln om en värmländsk rallyförare som kört bil onykter. Där sas det att 900 värmlänningar sätter sig bakom ratten med för hög promillehalt varje dag.
Så höll ögonen öppna när ni färdas i detta, för övrigt, underbara landskap. Jag var inte tillräckligt uppmärksam…
I Gällivare i morgon, måndag den 7 juli, börjar
Viva World Cup, ett alternativt fotbolls-VM för länder som inte får vara med i Fifa. Det samiska landslaget spelar öppningsmatchen mot Kurdistan på Gällivare idrottsplats.
Jag träffade det samiska fotbollsförbundets vice ordförande
Håkan Kuorak i Jokkmokk den 19 juni. Se bilder på Håkan Kuorak och Jokkmokk
här. Kolla in samernas landslagströja – som Håkan själv designat.
Samerna är min favorit till att ta andra raka titeln – inte minst för den snygga landslagsdressens skull.
Det går inte att sluta
Trodde ni att ni skulle bli av med mig? No way. Fick abstinens direkt. Fast cykeln kunde jag hålla mig ifrån i dag…
Nä, det gick inte att vara ifrån bloggverktyget. Känns som en del av min vardag. Att när kvällningen kommer randa ner dagens händelser.
Men i dag har jag inte så mycket spännande att berätta om. Har sovit, ätit, sovit igen och ätit. Legat i sängen mest hela dagen.
Kroppen är stel och öm. Axeln mår sådär. Men det ska väl bli ordning på den också.
Baken har jag visserligen inte haft ont i på hela resan. Men cykeln ville jag inte se skymten av i dag.
Fick en faktura från Torsby sjukhus med posten. 300 spänn. Väl investerade pengar…
Framåt femtiden, när sönerna kom hem från sina sommararbeten, kravlade jag mig upp ur sänghalmen. Drog på mig overallen – och satte mig på vår takförsedda altan och njöt av den svenska sommarkvällen.
Det var roligt att vara tillsammans med familjen igen. Fast det höll inte så länge. Grabbarna skulle ut på sina håll och ha trevligt.
Själv unnade jag mig en whisky. Favoritmärket heter Bowmore. Det blev faktiskt två glas. Tycker jag själv att jag var värd.
Hade en del kontakt med goda vänner över telefon. Alla är jätteglada över att jag är hemma välbehållen – och kanske lite imponerade över att jag orkade hela vägen.
Men att ge upp är som sagt inte min grej.
Har även fått mejl från Borlänge – har ingen aning om hur Peter med sambo fått nys om min blogg. Men de har i alla fall blivit inspirerade att följa Inlandsvägen norröver. De gör de rätt i.
En kvinna från Staffanstorp, Maria, har satt upp sig på intresselistan över boken. Att den här sajten också nått Skåne hade jag ingen aning om.
Antalet intresserade av boken växer. Kul, men det innebär också att jag känner kraven. Hoppas att ni inte blir besvikna när den väl ligger framme på bokdiskarna.
I kväll och i morgon lirar Bruce Springsteen på Ullevi. Då är det fest.
Bosse hade inte backat…
Måste bara presentera vår katt. Han heter Bosse, är matglad och social.
Han kanske skulle med till Karesuando?
För några år sedan åkte jag i bil på riksväg 45. Det var alldeles norr om Göteborg. Vid ett trafikljus stannade jag för rött. När jag tittade till höger trodde jag inte mina ögon.
Bredvid stod en motorcykel, en Honda Goldwing, och väntade på grönt ljus. En äldre man grenslade hojen. På tanken satt en hund! Livs levande utrustad med specialsydd skinnpaj och lädermössa.
Vid den tiden var jag frilansjournalist. Allt som kunde tänkas bli en bra story registrerades i min hjärna alla vakna stunder. Och det här var ju definitivt en historia att berätta. Vilka bilder!
Jag tog registreringsnumret och ringde bilregistret. Kontaktade husse, som visade sig vara en pensionerad sjöman. Sålde in storyn till facktidningen Maskinbefälet på mannen med mc-hunden, som hette Kompis. Du kan läsa artikeln
här.
När jag tänker på Kompis associerar jag honom till vår katt, Bosse. När vi är riktigt crazy därhemma kallar vi honom för Bo. Han är av rasen ragdoll och är rasande trevlig.
Varje morgon när man går upp och in på toaletten krafsar det på dörren. Det är Bosse som vill in och göra sällskap.
Han sätter sig oftast i bidén och jamar tills man skruvat på vattnet. Sedan gör vi vår morgontoalett samtidigt.
Bosse skulle förmodligen inte backa för 175 mil på pakethållaren. Men problemet i så fall skulle vara födan. Bosse är jämt hungrig – att få honom mätt och belåten under 16 dagar skulle kräva en cykelkärra full med krubb. Och det är inte aktuellt.
Hann inte se på någon EM-fotboll alls. Var hos Anders och Kaiser och trimmade de sista detaljer på cykeln och fick äntligen min styrstångsväska. Ägnade kvällen åt en gemensam familjemåltid och packning.
I morgon ska jag jobba halv dag. Sedan bär det av.
Grönt ljus för blått och gult
Vilken härlig svensk start på EM i fotboll. Men var höll sönerna hus?
Tvillinggrabbarna drog från Lerum i söndags med två polare. Körde nonstop och kom fram till Salzburg i går, äntrade Camp Sweden och lyckades komma över biljetter till Sverige-Grekland. Kostade bara elvahundra riksdaler styck. Huvva!
Vi satt framför tv:n och spanade, dels på matchen, dels för att hitta ätteläggen. Ingen lätt uppgift i det enorma gula havet av åskådare. Och producenten var ju inte direkt pigg på att zooma in publiken.
Tycker att Sverige gjorde en gedigen insats. 2-0 var ju en perfekt start.
Skönt att Zlatan gjorde slut på sin måltorka i landslaget. Och Petter Hanssons fullträff var ju en riktig stänkare...
Synd bara att EM redan verkar vara slut för Chippen.
Annars verkar Spanien vara vasst. Och i går spöade ju holländarna skiten ur Italia. Vilken fotboll. Ruud van Nistelrooy och hans kompisar kan gå hela vägen.
I morgon, onsdag, ska jag till Anders och Kaiser för en sista genomgång av cykeln. På torsdag börjar vi tuffa norrut.
Enligt väderleksprognosen ska det vara två grader i och snöfall i Kiruna då…
Rayo – ett gäng på väg upp
I dag gnider jag lite extra på Rayo-klubbnål. Mitt favoritlag i Spanien, Rayo Vallecano, håller på att ta sig upp till andraligan igen.
Utrycket "att gnida på min klubbnål" har jag snott från min gamle chef från GT-tiden, krönikören Ulf Jansson. Han, om någon kunde, få läsarna engagerade.
När ett lag från Göteborg mötte AIK tog Jansson fram sin "AIK-hatets vänner"-klubbnål. Och så gned han. Och skrev. Elakt. Och folk reagerade. Tidningen sålde som smör i solsken.
"Pastorn", som vi kallade honom, var en sportjournalist som hade gått den långa vägen. Han hade suveräna känningar långt in i den då slutna Sovjet-ishockeyn och var god vän med den gamle mästartränaren Tarasov.
"Pastorn" lärde mig sin unika protokollföringsteknik på ishockeymatcher. Han satt där på pressläktaren och bokförde varenda byte varje spelare gjorde, hur länge de var inne på isen och alla skott som avlossades. Bland annat.
Nåväl, jag gnider på min Rayo-nål för att laget är på väg upp till näst högsta spanska fotbollsligan. I går blev det 1–0 borta mot Zamora och avancemanget är nära.
Jag var i Madrid på ett stipendium och pluggade spanska under två veckor år 2000. Givetvis var jag på några fotbollsmatcher. Valde bland annat det då för mig okända laget
Rayo Vallecano, som spelade i högsta ligan.
Sedan dess är jag fast. Att följa Rayo är att lida en smula, men det är engagerande.
Föreningen kämpar i bakvattnet av storklubbarna Real och Atletico, men har fanatiska anhängare. Under diktatorn Francos tid var stadsdelen Vallecas, som Rayo kommer från, ett område där motståndet mot fascismen var stort. Det är det fortfarande.
Att Rayo Vallecano är en klubb med en kvinnlig president, Maria Teresa Rivero, tycker jag också är sympatiskt.
Hugo Maradona, Hernan Medford (Sverige-dödaren från Costa Rica), Laurie Cunningham och Hugo Sanchez är de mest kända spelare i Rayos historia.
Har du blivit galen?
Har fått mejl från före detta journalistkollegor som fått nys om min 175-milafärd. De tror att jag gått och blivit tokig.
Jag ser inga hinder – bara möjligheter. Men många som hör talas om cykelturen från Karesuando till Lerum skakar bara på huvudet. De tycker det här projektet är galenskap – men är samtidigt lite fascinerade och kanske lite avundsjuka över idén med att intervjua idrottsprofiler längs vägen.
Att cykla nästan elva mil i snitt under 16 dagar med full packning kommer att bli tufft, visst. Men vaddå, det är 24 timmar på ett dygn. Nätterna är ljusa och vem vill sova bort sin ungdom?
Det här kommer att gå galant. Och lite ont i kroppen får man väl räkna med. Det handlar om att bita ihop. Det finns för många prinsessor på ärten…
Den senaste veckan har varit intensiv och träningen har fått stå tillbaka. Men i dag var jag i alla fall ute på en 65-kilometersrunda. Motvinden var elak under halva passet. Cykeln var tungt lastad med exakt den packning jag kommer att starta med i Karesuando, så visst bet det lite i lårmusklerna.
Snittade drygt 24 km/tim, ett par kilometer långsammare än utan packning. Det är väl någonstans där jag kommer att hålla mig när jag cyklar skarpt.
Har avverkat 85 träningspass i år, varav 28 rena cykelpass sedan den 11 april. Jag har 123 landsvägsmil i benen på knappt två månader – och 34 spinningtillfällen fram till det att jag plockade ut cykeln (kolla under fliken Träningsbakgrund om du vill se passen). Om ett par veckor får vi se om det är nog…
Jag har tränat målmedvetet sedan jag opererade en menisk i slutet av september förra året. Kom igång med spinning några veckor efter operationen och har svettats bort sex kilo dökött. Nu visar vågen på 78 pannor, samma vikt som när jag aktiv fotbollsspelare för 20 år sedan.
Nu är det vila som gäller. På torsdag drar jag norröver med grannen, som ska semestra med sina barn i fjällen. De dumpar mig i Karesuando om en vecka och på måndag morgon, den 16 juni, bär det av.
Det blir ett fantastiskt äventyr kan jag nog lova.
Svik inte Dawit Isaak
En svensk medborgare har suttit i fängelse i snart sju år i Eritrea – utan rättegång. Gör din röst hörd och agera för frigivning av Dawit Isaak!
För tio år sedan jobbade jag som medieansvarig på världens största ungdomsturnering i fotboll, Gothia Cup. Jag kom i kontakt med ett fantastiskt lag från Eritrea, som hette Keren.
Jag sökte – och fick – ett stipendium för att undersöka fotbollens utveckling i det tidigare krigshärjade landet; Eritrea hade under 30 år stridit mot storebror Etiopien för sin självständighet.
Under mina förberedelser kom jag i kontakt med en journalist och författare i huvudstaden Asmara. Han hette Dawit Isaak.
Dawit hade kommit till Sverige och Lerum som flykting 1987. Han städade sig fram och fick svenskt medborgarskap fem år senare. När kriget tagit slut och Eritrea blivit självständigt 1993 återvände han till sitt förra hemland och jobbade som journalist och i en teatergrupp.
Jag besökte Eritrea tillsammans med Aftonbladets fotograf Thomas Johansson under nästan tre veckor i början av 1998. Men vi lyckades aldrig komma i kontakt med Dawit Isaak.
När vi var i staden Barentu, närmare gränsen till Etiopien, ryktades det om trupprörelser. Det var oroligt i landet och flera NGO:s (icke-statliga organisationer) lämnade brådhastat Eritrea. Vi hann ut innan konflikten med Etiopien blossade upp igen.
Dawit reste till Sverige för att sätta sin fru och tre barn i säkerhet. Något år senare åkte han tillbaka till Eritrea. Samtidigt hade en utbrytargrupp i regeringen börjat kritisera presidenten och frihetskämpen Isaias Afwerki. De krävde bland annat demokratiska reformer.
Tidningen Setit, där Dawit Isaak var delägare, publicerade regeringskritiken i september 2001. Flera av politikerna fängslades – liksom tio journalister av den fria pressen. Däribland Dawit.
Han sattes i fängelse den 23 september 2001. I november 2005 återvände hoppet för Dawits familj i Göteborg då han frigavs – bara för att åter kastas i fängelse efter tre dagar.
I dag har Dawit Isaak suttit fängslad i 2 448 dagar. I Göteborg sitter en förtvivlad mamma och tre barn. De behöver allt stöd de kan få – en sak kan vara att gå in på
stödsajten för Dawit Isaak och skriva på protestlistan.
Eritreanska myndigheter menar att fallet Dawit Isaak är landets interna angelägenheter (Dawit har kvar sitt eritreanska medborgarskap). Under åren som han har suttit fängslad har svenska regeringar använt sig av tyst diplomati – med sällsynt magert resultat.
Hand upp den som tror att Sverige hade agerat på samma sätt om Dawit varit äktsvensk och hetat Liza Marklund eller Jarl Alfredius?
För vi har tagit studenten…
Studentdagen för sönerna Simon och Victor blev en riktig fest. Nu ligger hela livet framför dem.
Gårdagen var en riktig maratondag där allt vad cyklingsförberedelser heter fick stå i bakgrunden. Vaknade 06.00 och ruskade liv i två 18-åriga söner. Efter frukosten körde vi in till Volvo och starten på deras stora dag.
Efter betygsutdelning – mitt gymnasiebetyg var inte ens i närheten av mina smarta söners – och allehanda aktiviteter skulle de springa ut klockan 13.30. Åkte och hämtade lillgrabben David från sin avslutning. Han fick också jättebra betyg och till och med ett stipendium.
Inne på Volvos fabriksområde pyntade vi, några föräldrar, klassens lastbil. Den äntrade ungdomarna efter att ha tagit farväl av sina lärare och gått den långa trappan ner från podiet till väntande släkt och vänner.
Sedan åkte studenterna Göteborg runt och sjöng "Fy fan va vi e bra", sprutade skumpa, hoppade upp och ner och befann sig i ett allmänt lyckorus.
Övriga i familjen åkte hem och förberedde kvällens festligheter. Någon timme senare bar det av in till stan igen för att hämta de något hesa, men lyckliga studentsönerna.
Gästerna började strömma in vid sextiden. En läskande sangria blev starten på en läcker kväll. Min duktiga fru Fia hade fixat en fantastiskt fin buffé.
Vi sjöng, åt och drack och hade supertrevligt. Det är härligt att umgås över generationsgränserna – åldrarna spände från åtta till åttio.
Senare på kvällen drog ungdomarna in till stan och festade loss på ett av stadens etablissemang. Någon gång mitt i natten fick frugan samtal att det var dags att hämta…
Nu är klockan runt nio på Sveriges nationaldag. Det ser ut att bli en het dag. Blir skönt att få svalkas av med Singin in the rain på Scandinavium på kvällen.
Johan proffsplåtar profilerna
Journalistik är ett lagarbete. En skribent är beroende av en duktig fotograf och vice versa. Tillåt mig att presentera Johan Wingborg – mannen som ska plåta idrottsprofilerna i den kommande boken.
Johan och jag arbetade båda på saligen avsomnade Arbetet Ny Tid. Nu är han flitigt anlitad frilans.
Johan har både nyhetsnäsa och förmåga att hitta bra featurevinklar på sina bilder. Och så besitter han, förutom fina serviceegenskaper, gedigen social kompetens.
Wingborg och jag har arbetat ihop på resor i såväl Kina som Sydafrika och Europa (se bildfliken nedan). Han har många år i yrket – men trots sin rutin är han inte rädd för att testa nya saker.
Jag frågade honom om han var intresserad av att fotografera idrottsprofilerna för den kommande boken. Fick ett jakande svar på direkten. Klicka på Johans logga här till vänster så kommer du till hans hemsida.
På bloggen får ni hålla tillgodo med mina amatörbilder från cykelsadeln. Bilderna till boken tas av Johan efter min målgång den 1 juli.
Men det är lång väg dit. Bland annat ska ett studentkalas hållas här hemma. Det sker under torsdagen för sönerna Simon och Victor, som nu avverkat tre tuffa års studier vid GTG. Och yngste grabben, David, avslutar samma dag sitt första år vid Angeredsgymnasiet.
I morgon är det fest!
Sverige är fantastiskt
Kommer ni ihåg tv-serien Hem till byn? Gjorde ett besök där i dag under en tidig cykeltur. Vackrare by får man leta efter.
Hade bestämt med min cykelkompis Henrik om en tidig träningstur. Vi träffades klockan sju. Vädret var kanonfint och vi drog iväg i backarna mot Härskogen.
Sedan bar det av till Hindås och vidare mot Ödenäs. Där spelades många av scenerna i Bengt Bratts tv-serie Hem till byn in på tidigt 70-tal.
Byn är bedårande. Ligger högt med rasande grann utsikt. Vi gled tyst förbi kyrkan och skolan ackompanjerade av fåglarnas kvitter.
Tog en välförtjänt paus vid en av sjöarna ner mot Edsås. Smaskade i oss bananer och russin och hoppade i.
Det var ljuvligt svalkande. Vi hörde några småbarn på andra sidan sjön som skrek av upphetsning när de doppade sig. För övrigt var det bara tyst och gränslöst vackert.
Sverige är ett helt fantastiskt land. Speciellt vid den här tiden på året.
Nu är det bara 15 dagar kvar tills jag startar min tripp i Karesuando.
PENGAR IN BLEV PENGAR UT
Jag gick till Cykelstudion för att försöka fånga en sponsor. Det slutade med att jag blev barskrapad själv...
I vintras var jag på jakt efter cykelhandlare som sponsor till min 175-milafärd. Pejlade intresset med alla större affärer i Göteborg med omnejd. Fick tvärnobben överallt.
Av någon anledning gick jag inte till en av de lokala firmorna i Lerum. Vet inte varför. En dag hade jag ett helt annat ärende till Cykelstudion i Lerums centrum. Nämnde för Anders – han kör firman tillsammans med kollegan Kaiser – om den förestående cykelturen.
Anders fick något vilt i blicken och gick igång med turbotryck. Han är en "trapper" som gillar vildmarksutmaningar och var på från första minuten när det gällde sponsring.
Så småningom utmynnade våra diskussioner i en helt ny cykel för min del, en Trek Soho långfärdshoj. Så av det tänkta sponsortillskottet blev det ytterligare utgifter för min del. Det gör inget, cykeln är en dröm. Och så fick jag den duktigt rabatterad förstås.
Dessutom är det skönt att bli uppbackad av firma Anders & Kaiser. Det de inte vet om tvåhjulingar finns inte. Jag har en "hot line" och kan ringa när som helst om det skulle bli bekymmer längs vägen. Dessutom har de rätt syn på kundservice. Fixar med cyklarna av ren kärlek – inte för att fylla kassaapparaten.
Försök få samma service och kunskap hos giganterna inne stan om du kan…
Sent på eftermiddagen blev det en härlig runda i underbart väder. Rev av drygt sex mil. Många backar. Snittade ändå drygt 27 km/tim.
När vi hade käkat vår grillmat på altanen knackade grannarna Jocke och Fia på. Oannonserade besök gillar vi. Korkade upp en flaska vin och tog ett parti
Gin rummy. Jocke vann som vanligt.
Anderssonskans Kalle klarar biffen
Det gäller att ha tur och känna rätt folk. Här är killen som byggt den här sajten. Hammarkullens egen Anderssonskans Kalle.
Visst är den läcker, min cykelsajt? Karl-Johan Andersson heter geniet som skapat den. Från Hammarkullen från början, nu boendes i centrala Göteborg tillsammans med min jobbarkompis Pernilla.
Kalle har byggt intranätet för ett av Sveriges största företag. Så ni kan förstå att han knackat en hel del kod genom åren, trots sin ungdom.
I kväll slutförde vi byggandet av sajten. Vi och vi förresten. Jag bidrog med tankar på hur jag ville den skulle se ut. Sedan fixade Kalle – fast tio gånger bättre än vad jag tänkt.
Det blev en sen kväll. Men jag måste säga att jag är helnöjd. Det är trevligt att ha och göra med superproffs.
I morgon ska jag träffa en annan nyckelperson för det här projektet.
Världspressen knackar på
I dag var Lerums Tidning på besök och intervjuade mig. När kommer Der Spiegel och Washington Post?
Vårt husorgan,
Lerums Tidning, täcker det mesta inom kommungränserna. Tidningen skriver förstås om lite annorlunda företeelser – och det får väl mitt cykelprojekt anses vara.
Reportern Daniel Elfvelin hade en behaglig intervjuteknik. Det blir säkert en bra story. Vi väl se om knäcket publiceras nästa torsdag eller torsdagen därpå.
Annars handlade den här dagen mycket om jobb. Jag har förmånen att då och då kunna arbeta hemifrån. Betade av en del texter som skulle skrivas.
Tvillingsönerna stövlade in tämligen tidigt på morgonen. De hade varit på världens mest lyckade studentbal på Valand.
Jag sov som vanligt som en stock när grabbarna äntrade hemmet. Mammor är bättre på att bevaka barns hemkomst efter festkvällar än pappor…
När jag vaknade låg två par kalsonger på tork på värmegolvet. Grabbarna hade roat sig med att bada i Poseidonfontänen på Götaplatsen fram på småtimmarna.
Det är ingen ordning på dagens ungdomar. På min tid näckade vi i Poseidon.
Rädda torskbeståndet – köp sej
Mors dag blev ganska busy. Gjorde en insats för torskens fortlevnad genom att köpa sej på fiskhandlarens rekommendation.
Upp redan klockan sex för att korrekturläsa en universitetsuppsats. Resten av familjen sussade sött.
Några timmar senare gick reveljen för frugan. Väckte henne med te och mackor på sängen. Det är hon inte speciellt bortskämd med – men en sådan här dag…
Sedan gick allt i tempo furioso. Målade trappan, åkte ut till morsans landställe för att uppvakta henne med en blomma och grävde tillsammans med svågern upp en mattställning med betongfundament av kolossalformat där det ska smällas upp en redskapsbod.
Hem igen och snodde ihop en fiskgratäng. Bestående av sej och inte torsk, alltså.
Lade ner mycket kärlek på såsen. Gjorde en fond på hackade morötter, lök, vin, sejavkok och skal från färska räkor. Fick koka ner under ett par timmar. Silade och redde av med smör och maizena – blev ljuvlig med lite grädde och ett uns av stark ost.
Sedan brukar jag alltid ha en äggula i potatismoset. Blir en läcker finish då.
Middagen toppades med en enkel sallad, en bit hårt bröd med Västerbottenost och ett glas vitt Sauvignon från norra delen av Nya Zeelands sydö. Marlboroughdistriktet är en pärla i världens vackraste land. Skulle man utvandrat någonstans hade det blivit NZ…
Efter middagen drog hela familjen iväg på bio. Vi såg Arn. Andra gången för mig – helt okej för min del.
Hörde ett intressant radioprogram i bilen på vägen hem från bion om en av orterna som jag kommer att rapportera från. Mer om det någon gång i juni.
Ingen cykling i går, ingen i dag. Hinner nog inte i morgon heller. Får abstinens…
Temperaturen stiger
Stack ut på lunchen med en kollega och tog ett uppfriskande bad. 13 grader i vattnet. Det var helt andra temperaturer i december och januari…
En arbetskompis och jag har en något annorlunda lunchaktivitet. Någon gång per månad – året runt – fyller vi en termos med skållhett kaffe och åker till ett badställe inte så långt från där färjorna avgår till Göteborgs norra skärgård.
Där slänger vi oss frustande i vattnet. Sedan bär det snabbt av upp på land. Där väntar en handduk och en kopp värmande mugg java. Sedan drar vi till Hisingens bästa korvkiosk och laddar med var sin hel special. Grillad. Smakar aldrig bättre än vid just de tillfällena.
På vintern kan det vara lite småkallt i havet. I januari var det fyra grader som lägst. Då är man snabbt uppe, kan jag lova.
I dag mätte vi upp 13 grader. Var nästan lite jolmigt – man kunde ju ligga i och plaska ordentligt. Solen sken, vinden var ljum och det var en helt fantastisk dag. Synd att jag inte fick med mig kameran.
Stämde av med en kontakt mellan Gällivare och Jokkmokk. Snart är jag där.
24 dagar kvar tills jag startar från Karesuando.
Snart uppe i 100 mil
Kunde äntligen komma loss och cykla till jobbet igen efter några dagars bilåkande. Startade 06.00 och fick en härlig morgon. Kvällen blev också rätt vass.
Drog på rätt hyggligt, snittade nästan 27 km/tim. Vägen längs sjön Aspen från Lerum till Jonsered är suverän att cykla på. Knappast några bilar alls.
Men det kunde ha slutat illa redan i en rondell i Lerum. En alltför stressad bilist tyckte inte att en cyklist var något att ge företräde åt. Hängde mig på bromsarna och undvek att bli mosad.
Jag börjar närma mig 100-milsstrecket i förberedelser sedan i mitten av april. Bör nog ha minst 50 mil i kroppen till, varav ett par tiomilapass, innan jag startar i Karesuando.
Åkte bil hem från jobbet med Victor för att hinna snacka med Kaiser och Anders på Cykelstudion innan de stängde. Anders är grymt taggad på min förestående 175-milatripp och skulle själv gärna vilja haka på. Men han har ju en butik att ta hand om…
Gjorde i alla fall en ordentlig genomgång av utrustningslistan. Skönt att vara uppbackad av cykelgurus som han och Kaiser.
Fixade käk och såg Man United vinna Champions League-finalen mot Chelsea i Moskva på straffar. Fin match, men det spelade liksom ingen roll vem som vann när Liverpool var utslaget.
26 dagar kvar.
Jag står upp för syrrorna
Var nere på Lerums vårdcentral för ett rutinärende. Fick mitt lilla problem fixat på ett proffsigt sätt. Några timmar senare togs sjuksköterskorna ut i strejk. Jag stödjer dem till hundra procent.
Det är egentligen sjukt hur dåligt pröjs sjuksystrarna har. Har läst flera upprörande reportage den senaste månaden med syrror som vidareutbildat sig – och fått sämre betalt. Hoppas verkligen att deras kamp i sjukvårdskonflikten inte är förgäves.
Det borde vara självklart att människor som tar hand om andra människor – det viktigaste jobb som finns – skulle ha de fetaste lönekuverten av alla. Medan räknenissar och pappersvändare (jag själv får nog erkänna att jag tillhör den senare kategorin) kan ha hyggliga månadslöner står ofta dagispersonal, lärare och äldreomsorgsanställda där med skamligt dåligt betalt.
Vad hände egentligen med mantrat "vård, skola, omsorg"?
Pratade med Christina Lundin, redaktionschef på Lerums Tidning. Det är en publikation som delas ut till alla hushåll i Lerums kommun en gång i veckan. Upplagan är 20 000. Tidningen kanske gör ett förhandsreportage om min cykeltur.
Det är 27 dagar kvar tills jag lämnar Karesuando…
Syttende maj – en löparfest
Åh, vilket party Göteborgsvarvet är. Hela stan kommer på fötter när drygt 30 000 löpare genomför den tuffa halvmaran. Själv har jag fått nog efter ett dussin lopp – knäna tar för mycket stryk.
Men sönerna Simon och Victor för traditionen vidare. Körde in dem till starten vid Slottsskogsvallen vid lunchtid efter kolhydratrik frukost/lunch. Sedan hem för att fixa lite grand innan frugan och jag åkte in till stan på nytt för att kolla på det härliga skådespelet.
Åskådarleden var täta, hejaropen och applåderna många. Massvis med hjältar sprang förbi.
Vädret var ganska kylslaget. Det var nog en stor anledning till att segraren, kenyanen Kimeli Teimet, sprang det snabbaste loppet någonsin (1,01).
Sönerna fick 1,37 respektive 1,47. Kanon.
På kvällen träffades delar av släkten traditionsenligt för en bit god mat, dryck och trevligt samkväm. Fem av 15 gäster hade trampat runt de 21 kilometerna.
))
